NG Gbg 1
“ You shall not replace us! You shall not replace
us!” mässade tåget av vita alt-right-män som med facklor i hand marscherade mot Emancipation Park i Charlottesville, Virginia. Två månader före denna augustikväll hette grönområdet Lee Park och i det stod en staty som föreställde sydstatsgeneralen Robert E Lee. Men när beslut fattades om att statyn skulle plockas ner och parken få ett nytt namn som syftade till slavarnas frigörelse blev “Unite the right”-aktivisterna rasande. De såg den vita rasen bli åsidosatt, och de vägrade finna sig i det. Manifestationen kulminerade på den andra dagen när nazistsympatisören James Alex Fields Jr körde in sin bil i en folkmassa av meningsmotståndare, och dödade den 32-åriga advokatassistenten Heather Heyer. Dagen efter höll president Donald Trump ett tal till nationen och fördömde båda sidorna: de som körde bilen och de som stod i vägen. Jag vet inte hur jag bäst förklarar alt-right-rörelsen, så jag låter Angela Nagle – författaren till boken “Kill All Normies” – göra det: ”Det vi ser är en blandning av den äldre generationens vit makt-grupperingar och en yngre internetburen generation av gamergate-anhängare, ‘pick up-artister’ och antifeminister som har förenats i sitt gemensamma förakt mot det politiskt korrekta.” På samma sätt som pro-life är en förskönande term för abortmotståndare är alternativhögern en omskrivning för högerextremism. I grund och botten är alternativhögern samma gamla tankegods, fast i ett modernt internetfordon tankat med memes och grodemojis. Det är ironiskt att högerfalangen som formades av internet blev utslängd från detsamma – till följd av Charlottesville. Under flera års tid hade IT-företagen anklagats för att inte ha gjort tillräckligt för att bekämpa trakasserierna på deras plattformar. Efter Charlottesville fick de nog. Airbnb kastade ut dem som erbjöd övernattning till “Unite the right”-deltagarna, Facebook stängde ner gruppen som bjöd in till demonstrationen och Paypal och GoFundMe ströp transaktioner till flera högerextrema grupper. Och när den ökända hemsidan The Daily Stormer kallade terroroffret Heather Heyer för en “påfrestning för samhället” tappade deras domänregistrator GoDaddy tålamodet och slängde ut dem. I samma veva lovade sociala mediejättarna Facebook, Twitter och Instagram att ta hårdare tag mot hatgrupperna. Men vad betyder det här? Kommer samtalsklimatet på internet förändras nu? Jag kontaktar några svenska webbhotell, som säljer domännamn och serverutrymme till hemsidor, och frågar hur de förhåller sig till informationen de lagrar och domänerna de registrerar. “Loopia följer svensk lag och våra villkor när det kommer till vilka slags webbsidor vi har som kunder. Loopia står för yttrandefrihet, att ingen är skyldig innan den dömts och för alla människors lika rättigheter. Vi tar tydligt avstånd mot webbsidor med innehåll som bryter mot lagen”, skriver Jimmie Eriksson, vd på webbhotellet Loopia. Bland företagen jag kontaktar verkar det här vara ett återkommande förhållningssätt. De har “löpande diskussioner” om innehållet, men samtidigt konstateras att “vi kan inte ha koll på vad alla våra kunder skriver på sina hemsidor”. Bara ett av webbhotellen säger att de tar aktiv ställning mot hets mot folkgrupp. “Så snart vi blir varse om en hemsida med hatiska budskap under vår hosting, stänger vi ner den direkt – antingen via egen kontroll eller om vi blir uppmärksammade på hemsidan av någon annan“, skriver Jovana Obradovic, från Svenska Domäner. Ett exempel på ett svenskt techföretag som har tagit ställning är Spotify. Deras reaktion på Charlottesville (men kanske framför allt en artikel av Digital Music News som listade deras utbud av vit makt-musik) var att plocka bort ett dussintal rasistiska band och artister. I ett officiellt uttalande förklarade de: ”Olagligt innehåll eller material som uppviglar till hat eller våld gentemot raser, religion, sexualitet eller dylikt, tolereras inte på musiktjänsten.” Det är svårt att få rätsida på det här. Samtidigt som Spotify rensar ut låtar med grupper som Freikorps kan jag fortsätta lyssna på Buyu Bantons Boom Bye Bye, som handlar om att skjuta homosexuella män i huvudet. Jag ringer upp Daniel Westman som är jurist specialiserad inom informations- och kommunikationsteknik och frågar vilket ansvar företagen har för det som sägs på deras plattformar eller lagras på deras servrar. – Ansvaret för internetföretag som lagrar innehåll från användarna ligger någonstans mellan det ansvar en telefonoperatör har och det ansvar som som en ansvarig utgivare på en tidning har. En telefonoperatör kan inte ta något ansvar för det som sägs över telefonledningarna, medan en ansvarig utgivare ansvarar strikt för allt som skrivs, säger Daniel Westman och tillägger att företagen måste agera om de vet om att en brottslig aktivitet pågår. Vad man får säga och vart man får säga det är en policyfråga lika mycket som det är en juridisk diskussion. Och en privat plattform är inte detsamma som en offentlig plats. – För några år sedan diskuterades det om allt material på internet skulle behöva förhandsgranskas. Om man sätter press på aktörerna att ta ett större ansvar så kan det leda till en form av begränsning av yttrandefriheten. Kraven man ställer måste vara rimliga, annars får man det som många yttrandefrihetsivrare varnar om: en internetmiljö där aktörerna hellre fäller än friar. För att illustrera sin poäng tar Daniel Westman upp exemplet med “napalmflickan”: det ikoniska fotografiet från Vietnamkriget där en flicka springer naken på gatan då hennes kläder har slukats av napalmen från USA:s bombräder. Eftersom bilden föreställde ett naket barn sögs det automatiskt upp i systemets antibarnporrfilter och plockades bort. Ett annat exempel är journalfilmen där den NR 1, 2018 | NÖJESGUIDEN 23