Familjen Renberg RIPJAKT firade till exempel sin
7-årsdag i Parka under en marsjakt. Han började uppsiktsjaga i Miekak när han var 16 och fick skjuta sin första ripa i Tarra året efter. Den andra föll där uppe vid gruskullarna på södra sidan sjön dit pappa (Anders) följt mig för många år sen och som jag sedan fick vara med och visa Emil. Som mamma gläds man mer åt barnens fångst än sina egna ripor. Klas berättar - Min första ripjakt var i Tarradalen Minox Handkikare BJ 8x42 Med flerlagerytbehandling som minskar reflektioner och gör bilden skarpare och ännu ljusare. Prismor med askorrigerande ytbehandling som förbättrar kontrasten, även vid svåra ljusförhållanden. Pris från 1.995:Kvällarna påbörjas och avslutas ofta med kortspel. Foto: Annakarin Renberg med dåligt väder, berättar Klas. Snöstorm och svåråkt. Efter många dagars jakt utan resultat med mormor och morfar började morfar bli lite stressad över att jag inte skulle hinna få mig någon ripa under jakten, så han funderade till och med på att ”plantera” en åt mig. Men så sa han en eftermiddag på fjället när det blåste på riktigt ordentligt ”nu i det här vädret vet jag vart dom brukar ta vägen”. Vi åkte ner i deltat, i riset (där för övrigt en örn tog en ripa för mig jag precis fått in i siktet ett senare år). Mycket riktigt. Där hittade vi en liten skock på 4 ripor. De ville inte flyga i vinden och de varken såg eller hörde oss med följd att jag kunde förfölja dem och skjuta alla fyra, en efter en. Där jag plockade upp en kunde jag skjuta nästa. Jag vet inte vem som var mest stolt då. Jag som skjutit mina första ripor eller morfar som försökt hjälpa mig till att få skjuta hela veckan. Samt en kväll jag och Elin stannat lite för länge på fjället då vi klättrat längst upp i branten ovanför ”slättan” och kommit åt riporna sent på eftermiddagen. När det började mörkna så hade vi lång väg ner så vi skyndade oss, åkte oss väl svettiga. Nere vid skotern i mörkret var det ca -40°C och vi hade en ganska lång körning tillbaka till stugan. Då är det ganska skönt halvvägs hem att möta skoterlysen som trotsar kylan för att möta upp oss och se att vi var på väg hem och ingenting hade hänt. Avslutningsvis säger de i stort sett gemensamt att ”Det är gemenskapen och hjälpsamheten av alla inblandade som känns mest viktig. Det har blivit en slags följetong som startade för många år sedan och pågår än och som vi vill och ska föra vidare.” TEXT: Seved Wiklund Desto fler gånger man är ute, desto oftare finns chansen att man lyckas. Compact living. Foto: Gunilla Dahlberg JAGUARMAGASINET.SE | NR.01/02 – ÅR 2020 87