Intryck 1
– Jag saknar besöken i verksamheten. Att få umgås
med konsten; välja ut, resa, spika, flytta om och inte minst diskutera konst med personalen på en vårdcentral eller en vårdavdelning – det är det som är livsnerven i våra jobb. Det har blivit en ännu starkare insikt under 2020 då detta inte varit möjligt. Det säger Maria Andrén som är ansvarig för regionens konstenhet. DET FINNS DOCK fler guldkorn för konsthandläggarna. Det är en ynnest att delta i inköpen och gestaltningen av regionens nya lokaler. Och då regionfullmäktige i höstas beslutade om en omfattande satsning på Centralsjukhuset, ett specialiserat sjukhus för högteknologisk vård i en läkande vårdmiljö, för 7 miljarder kronor, då har även konstenheten något stort framför sig. Maria Andrén säger att konstupplevelser kan skapa betydelsefulla möten och användas pedagogiskt och hälsofrämjande i vårdmiljön. – I samspel med arkitektur och omgivning bidrar den konstnärliga gestaltningen till stimulerande och välkomnande miljöer. Konst kan såklart existera helt för sig själv men berikar också lokalerna och bidrar till att de upplevs trygga och mer mänskliga. – I de stora omvandlingar som sjukhusområdet står inför kommer konsten fungera som brygga och förbinda det nya med det gamla. De största insatserna kommer att riktas mot platser som entréer, huvudstråk och innergårdar. JÄMLIKHET VID KONSTINKÖP En fråga i tiden är hur regionen ska hantera konstinköpen i ett jämlikhetsperspektiv. Det handlar inte enbart om genus utan också om konstnärernas etnicitet och ålder. Den feministiska performancegruppen Otalt var en uppiggare när de förra våren bjöd på utställningen Grafik, Batik och Spik – Kvinnornas väg in i konstsamlingen i Spisrummet på Centralsjukhuset. – Det är betydelsefullt när någon kliver in och ställer frågor. Det gjorde Helene Karlsson och Sara Falkstad i Otalt. De började med att titta på statistiken över konstinköp och antalet kvinnor och män genom tiderna. I början fanns de nästan inte, kvinnorna. Några tar plats på 1950- och 1960-tal: Svea Jansson, Lydia Lavrow och Lisa Aurell. En bit in på 1970-talet verkar samlingen, i relation till tidigare årtionden, fullkomligen explodera av kvinnor, varav många med feministiskt initiativ. Inventeringen av hela samlingen, som gjordes 2019, visar att det är något fler kvinnor än män representerade. Att det var få kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet speglar samhället i stort. – Konstscenen skilde sig inte från samhället i övrigt. På den tiden fanns det inte plats för kvinnliga aktörer. Kvinnors berättelser och röster hölls tillbaka och det är långt ifrån överspelat. KVINNLIGA KONSTNÄRER hamnade inte helt sällan i skuggan av sina konstskapande män. Ett exempel är Maja Fjaestad som upptäcks långt efter sin död. Utställningar har visat fantastiska verk som hon målade på kvällar och nätter, när hon fick tid över. – Maja var aktiv konstnär i unga år och när hon träffade Gustaf Fjaestad. Så småningom tog familjelivet över. Det var inte möjligt att ha två konstnärer i samma familj. Jämlikhet vid konstinköp är en komplicerad fråga säger Maria Andrén. Principen är att det i första hand är verket som bedöms, utan att man tittar på vem som har skapat det. Vid byggprojekt som öppnar för fast och integrerad konst sker det en urvalsprocess men de som slutligen tar beslut vet INTRYCK NUMMER 1 2021 | 13