NG Gbg 1
PER NORDMARK: ”EN PUBLIK VITTRAR BLOD” Han må var
a en av våra större samtida veteraner när det kommer till att stå på en livescen, men samtidigt hade han inte tagit en ton i vuxen ålder. Förrän nu. TEXT: PELLE TAMLEHT FOTO: ANDRÉ JOFRÉ STYLIST: ELLEN HODAKOVA D et finns nog knappt en enda samtida artist som inte har haft med Per Nordmark att göra. Om inte som trummis eller producent, så kanske som gäst i den omåttligt populära podcasten Nordmark Pod. Steget från att sitta bakom trummorna till att stå längst fram på en scen och sjunga sina egna låtar kan däremot vara långt om man inte heter Dave Grohl, inga andra jämförelser naturligtvis. Men det är precis det Nordmark har gjort nu. 2018 tog han första steget och släppte en singel på vilken han för första gången sjöng själv och förra året släpptes den högst personliga EP:n Quiet Room. Femspårsverket kretsade kring att ta farväl av livet, kärleken och vänskapen, och återspeglade till stor del den sjukdom som drabbade Per som ung, och som ligger till grund för att han inte har firat sin födelsedag på 20 år. Quiet Room släpptes passande nog också just på hans födelsedag. Nu är det dags för soloalbumet Bury Them All, och i samband med detta ställer han sig för första gången också på en scen och framför sina låtar live under en tämligen omfattande turné. VI SES I logen på KB i Malmö inför Pers spelning som infaller bara ett par dagar efter turnépremiären i Oslo. Spelningen är den tredje i ordningen på turnén han gör som förband till Johnossi. – Jaha, ska du intervjua Nordmark, frågar John. – Ja precis, vi tänkte breaka honom. – Det var väl på tiden, skrattar John. SANNINGEN ÄR DEN att det faktiskt är just på tiden. Kanske inte att Nordmark ska få sitt genombrott, det vore att kraftigt devalvera drygt 25 tämligen framgångsrika år i den svenska musikbranschen. Den stora skillnaden nu är att han själv står i rampljuset. Det är första gången du sjunger inför livepublik, hur i hela friden känns det? – Framför allt känns det jävligt kul att sjunga mina egna låtar, de är så pass personligt skrivna så det hade blivit liksom konstigt om någon annan hade sjungit dem. Förutom duetterna då såklart. Var det skönt att första spelningen var utomlands så du inte behövde se så många du kände i publiken? – Haha, ja det var ganska skönt. Samtidigt var det väldigt speciellt att jag inte hade någon att ty mig till, på samma sätt som man har med ett band. En publik vittrar ju blod. Alltså jag har gjort säkert 2 000 spelningar, men aldrig sjungit på en scen förut i vuxen ålder. Jag älskade att sjunga när jag var liten och fick rätt mycket beröm av min lärare, fram till en specifik julkonsert då han kom fram till mig efter och frågade varför jag sjöng så surt. Det var typ i femman eller sexan och sedan dess lade jag det på is och satsade på trummorna istället. Men nu tycker jag att det är kul igen. Du har medverkat på och släppt hur många skivor som helst under de senaste 25 åren att det nästan är svårt att räkna. Jag tänker att risken finns att man blir blasé i perioder. Ledande fråga men kan det här kanske till och med vara ett sätt att utmana sig själv, så det fortsätter att vara roligt? – Så är det absolut. Jag hade faktiskt ett par år där jag nästan inte kände någonting inför att stå på scenen. Jag visste liksom att det skulle gå bra, eller helt ok iallafall. Det var väl när vi startade Kriget som jag kände att nerven började komma tillbaka igen. GRUNDEN TILL PER Nordmarks musikkarriär lades redan i mitten på nittiotalet då den norrländska hardcorevågen svepte över landet. Han spelade i såväl Fireside som Breach, två av de stilbildande banden på den tiden och för oss som var nere med den scenen var de närmast gudar. Jag noterar att både Luleå och Piteå saknas i turnéplanen? – När vi startade fanns det en så himla stark scen där, jag önskar att det fanns lite mer engagemang där idag. Jag tror även att Piteå är lite av jantelagens fäste också. FÖRUTOM SITT SOLOPROJEKT spelar Per kontinuerligt med några av Sveriges största artister såsom Familjen, Teddybears och Christian Kjellvander. Under något år på Way Out West stod (satt) han på tre scener under en och samma dag. Vad är ditt rekord i spelningar på en och samma festival, är det Siestafestivalen? – Det kan nog ha varit det, eller på Way Out West. Jag tror att jag spelade med fyra akter faktiskt. Du måste sitta på en uppsjö av stories som aldrig får berättas, finns det någon i den svenska musikbranschen som du inte har en hållhake på? – Vi blev portade från Arvika för all framtid med Breach, på grund av något slagsmål i en loge med ett annat band. På samma festival vaknade jag att sångaren i samma band gick i sömnen naken och lade sig i min säng. Dregen och Frans från Fireside hjälpte mig att lyfta ut honom i korridoren där han fick sova vidare. Fortfarande naken. Nuförtiden går det inte riktigt lika vilt till och det är jag faktiskt glad för. BURY THEM ALL är precis som den tidigare EP:n skriven och producerad av Per själv, men givetvis kryllar skivan av gästartister. Grant, Jenny Wilson, Familjen, NR 11, 2021 | NÖJESGUIDEN 27