NG Gbg 1
”JAG HADE RÄTT STORT SJÄLVHAT REDAN INNAN JAG BÖR
JADE” För tre år sedan delade Anton Magnusson den svenska offentligheten i två läger, nu är han tillbaka med en hyllad föreställning. Essy Klingberg träffar honom för att ta reda på hur man blir en vass provokatör, och huruvida cancelkultur finns på riktigt. TEXT: ESSY KLINGBERG FOTO: DAVID MÖLLER, UNDER PRODUKTION T jejen vid bardisken på Röde Orm ser besvärat upp från sin mobil när jag kommer in genom dörren. Det är eftermiddag, lokalen är nästan tom, och hon visar bestämt vilket bord jag ska sätta mig vid. Anton Magnusson kommer direkt från tåget, det är bara några timmar kvar tills hans föreställning Uppvigling och förledande av ungdom ska börja i källaren till Marie Laveau tvärs över gatan. Showen är döpt efter två av brottsanklagelserna som riktades mot honom och komikerkollegan Simon Gärdenfors efter drevet kring låten Knulla barn 2018, och kvällens speldatum är extrainsatt. ANTON MAGNUSSON HAR lämnat två avtryck inom svensk humor: ett som standupkomiker, ett som rapparen Mister Cool. Den senare är en gränslös provokatör influerad av jargongen från rapbattlescenen, medan standupmaterialet kretsar kring underfundiga, smått misantropiska, omvärldsbetraktelser. Men rapkarriären började långt före humorkarriären. – Min kompis gick i gymnasiet i Malmö där han lärde känna Armann Hreinsson, som kör standup nu. Armann höll på med hiphop och introducerade oss för whoa. nu, ett forum där man kunde lägga upp egna låtar. Många där tog hiphop på stort allvar och följde strikta regler om multirim och flow. Min kompis tyckte vi skulle göra en egen låt, så vi gjorde det på 76 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2021 skoj. Vi var kassa men låtsades att vi var signade på ett skivbolag som hette MVG records. Vad stod det för? – Multiple Variety Gangsters. Vi började starta beefs med seriösa rappare på forumet, det var kanske en av tio som svarade. Vi tyckte det var jätteroligt och dissade tillbaka. Det här var runt år 2001 och Youtube hade inte kommit än, så ljudfiler var det enda som kunde spridas på internet. Det kunde ta fyra timmar att ladda ner ett avsnitt av Simpsons, om man varit helt okänd och lagt upp en sketch hade ingen orkat ladda ner den. Men vi insåg att det fanns folk som lyssnade på ljudfiler på woah-communityt, så det blev ett sätt att få ut humor till en publik. Hiphop handlar ju mycket om att höja upp sig själv, medan standup handlar om att sänka sig själv. Vad är det som lockar med att röra sig mellan de två världarna? – Det klassiska inom hiphop är att ha punchlines om att man är bäst och störst, men vi hade också mycket självironiska rader där vi drev om hur dåliga vi var. Jag skulle säga att inte sänker mig så mycket på standup-scenen, och inte direkt höjer mig till skyarna på rapscenen. ATT SÄNKA SIG på scen är ett grepp som ska användas med måtta, säger han efter en stunds fundering. – Att skämta om sitt utseende är ett råd många får när de börjar standup-kurser, men att göra det bara för sakens skull kan bli lite märkligt. Om Mårten Andersson går upp på scen och säger: "Jag vet vad ni tänker, har Danny DeVito skaffat barn med Mrs. Doubtfire?" och folk tänker: "Nej, du är snygg för din ålder faktiskt", finns det en risk han tappar publiken. Det är bättre att försöka vara ärlig och öppen på scen, då kommer folk automatiskt tycka om en. Jag ser många nya komiker som går upp och skämtar om att de antingen är fula eller alkoholiserade, då kan jag känna att det är lite hack, eller billigt? – Det blir lite hackigt. I början har man frikort att göra det, om det får en att våga gå upp på scen, men ofta är man själv blind inför det folk faktiskt tänker om en. En gång såg jag Marcus Berggren efter en period där han hade gått upp några kilo. Det var inget som syntes, men han själv kanske kände av det. Han hade publiken med sig fram tills att han sa att han själv var fet, då var det som att de inte höll med. Som komiker tvingas man ju konfronteras med hur folk uppfattar en. Jag upplever att mitt självhat har ökat sedan jag började med standup, håller du med? – Jag hade nog rätt stort självhat redan innan jag började, så jag vet inte riktigt om jag känner igen mig i det. Men det är ju dåligt om du börjat hata dig själv på grund av standup. Både och, det är terapeutiskt också, för man tvingas acceptera sig själv. – Ja, standup kanske kan göra en till en bättre människa, eftersom man utvecklas när man blir medveten om sina brister. Samtidigt ökar ens självförtroende när folk skrattar och det går bra, så man kanske går plus minus noll i slutändan. Det där verkar vara en utmaning för komiker som blir framgångsrika och folkkära, att det blir svårare att köpa deras underdog-självframställning. Så kunde jag känna för Louis CK förut. Fast nu köper jag hans självhat igen. – Det kanske var bra att han blev cancelled, av den anledningen. Hans cancellering kanske bara var en bit (skämt, reds. anm.). – Ja. Under hans sista specials kunde man känna: "Vad fan, sån loser är du inte, du är en av världens mest framgångsrika komiker. Ta på dig något annat än en svart T-shirt." ANTON MAGNUSSONS FÖRRA föreställning hette Benne, en förkortning för självmordsbenägenhet, och i podcasten Specialisterna återkommer segmentet Antons kliniska depression. Jag undrar om han kan känna ångest över att exponera sig. – Jag har vissa grejer som jag inte pratar om. Simon har alltid varit intresserad av det självbiografiska, både som serietecknare och komiker, och när något har hänt