NG Sthlm 1
MELANCHOLIA E n av de längsta spelfilmerna som nå
gonsin gjorts är det filippinska dramat Ebolusyon ng Isang Pamilyang Pilipino, Evolution of a Filipino Family. Filmen är 593 minuter och filmad i svartvitt med en DV-kamera i långa, gryniga tagningar. Lav Diaz, filmens regissör, omnämner ofta skämtsamt sin publik som sina ”krigare”. Det ligger kanske något i det. För att ta sig igenom hela filmen i en sittning krävs en viss form av övertygelse. När den drygt tio timmar långa filmen visades på filmfestivalen i Toronto 2004 gavs bara, i enlighet med regissörens instruktioner, en paus på tio minuter. Lav Diaz är idag en av världens mest kända okända regissörer. Han föddes i Filippinerna 1958. Sedan 90-talet har han varit en flitig filmare, men det var först i och med att Norte, the End of History från 2013 hamnade i Un Certain Regard vid Cannes som han började bli ett hushållsnamn även utanför Filippinierna. 2014 belönades han med Guldleoparden vid Locarno International Film Festival för From What is Before. Med tanke på att Lav Diaz filmer har en tendens att vara väldigt långa är hans produktivitet anmärkningsvärd. De senaste tio åren har han regisserat över femton filmer, varav åtminstone fyra pågår i över fem timmar. Filmen som han premiärvisade i Cannes i år, Season of the Devil, kan med sina knappa 234 minuter betraktas som en trailer. Diaz själv brukar kritisera allt fokus som läggs vid hans filmers längd, men längden är en del av vad som bidrar med filmernas styrka och komplexitet. Season of the Devil är en rockmusikal utan något ackompanjemang: karaktärerna sjunger, eller mumlar, mestadels fram sina repliker till en avgrundsdjup tystnad. Texterna är fyllda av sorg, historiska konflikter och trauman. Långt ifrån en lättsmält rockmusikal, med andra ord. Lav Diaz hade som yngre ambitioner att bli rockmusiker, men valde istället en karriär som filmregissör. Det var troligtvis ett bra val. Hans minimalistiska och grubblande estetik har rönt stora framgångar på filmfestivaler över hela världen. DET KRÄVS NOG för övrigt mer än övertygelse. För att se en film av Lav Diaz måste du ha tillgång till ett visst sammanhang: festivaler, cinematek, obskyra streamingtjänster. En film av Lav Diaz går inte upp på SF. Du måste anstränga dig, ta dig bortanför invanda mönster. Du måste leka detektiv: läsa artiklar, följa ledtrådar, lusläsa kommentarsfält på filmbloggar, bläddra igenom tidskrifter, festivalprogram och referensverk. Är det som att leta efter en nål i en höstack? Ja, ibland. Men det är en del av tjusningen. Är det här så galet okonventionellt som det låter? Ja och nej. Ja, eftersom det a priori finns få saker som är lika otäcka som hög konst. Och hela samtalet som omgärdar Lav Diaz skriker på det hela taget ”Hög Konst”. Och nej, det är inte så galet okonventionellt som det låter eftersom Lav Diaz filmer faktiskt delar många egenskaper med vår tids mest älskade filmmedier: TV-serien. Den amerikanske filmkritikern J. Hoberman gör observationen att Lav Diaz 450 minuter långa Melancholia från 2008 faktiskt skulle göra sig bra för andra typer av sammanhang. Det är till synes en ”FILMEN ÄR 593 MINUTER OCH FILMAD I SVARTVITT MED EN DV-KAMERA I LÅNGA, GRYNIGA TAGNINGAR.” film som trivs bäst i ljusskygga, exklusiva festivalvisningar, men dess episodiska struktur lämpar sig bra, menar Hoberman, för andra slags ”visningsrytmer”. Det är med andra ord filmer som utmanar mer än bara tittarens tålamod. Kanske finns det en möjlighet att, med Lav Diaz hjälp, utmana uråldriga föreställningar om mellan hög- och lågkultur? DET GÅR SÄLLAN helt att bortse från att man också är en kropp, inte bara en filmtittarmaskin. Att sitta i en biofåtölj – eller, för den delen, i en soffa med laptop i knät – i över nio timmar gör något med en människa. Fysiskt såväl som psykiskt. Ryggen knarrar. Magen kurrar. Tarmarna ligger fel i magen. Du minns inte senast du åt ett lagat mål mat. Går det att jämföra Diaz och TV-serier? Att titta på en film av Diaz är i längden något mycket givande, men det är något annat än underhållande. Det krävs koncentration, och underhållning är vanligtvis något som inte avkräver tittaren på något annat än ett passivt konsumerande. Diaz filmer vill att tittaren aktiverar sig, blir till medskapare. Det är avkopplande att en regnig eftermiddag sträcktitta på fyra säsonger av Breaking Bad eller Mad Men, men det leder kanske inte till att du omvärderar din uppfattning om tid och historia. Det är högkvalitativ verklighetsflykt jämförbar med att sluka en roman av Charles Dickens eller Stephen King. Det är däremot inte avkopplande att titta på Melancholia. Den episodiska strukturen är måhända hjälpsam för att dela upp filmen i flera avsnitt. Intrycken blir kanske lite lättare att smälta. Men NR 6, 2018 | NÖJESGUIDEN 27