Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nisse Hellberg Goda tider rullar in Till min och många andra fans lycka har Wilmer X gjort smygcomeback de senaste åren och det har antytts att skiva kanske är på gång framöver, vilket vore välkommet eftersom det faktiskt gått hela femton år sen den senaste. Parallellt med detta håller Nisse Hellberg igång den solokarriär som varit hans huvudsyssla sedan 2006. Och där verkar han inte ha någon skrivkramp för han klämmer ur sig nya plattor hela tiden. Alltid stabila, alltid jämnbra men sällan med de där riktiga topparna som han levererade med Wilmer X. Nya plattan är inget undantag. Det är ytterligare en i raden av Hellbergs sympatiska soloskivor. Lätt att gilla, svår att verkligen helhjärtat gå igång på. Kanske behövs Jalles munspel, Stickys coolhet och de andra medlemmarnas instick för att Hellbergs låtar riktigt ska lyfta? Denna gång har han hämtat lite extra inspiration från zydeco, cajun och den amerikanska södern, fast mest låter det såklart Nisse Hellberg. Det svänger visserligen, men på ett lite för trevligt och blankpolerat sätt. Det skulle behövas en näve grus, för att tala lite "Louise Hoffsten-språk". Kanske lite lokala Malmöreferenser och texter som är mer uppenbart personliga. För hantverket sitter som det ska, men det bränner sällan till. (TP) The Killers Imploding the mirage När The Killers dök upp fick de snabbt pressen på sig att bli Nästa Stora Arenarockband, de tycktes ju ha alla beståndsdelar som krävdes. Och man får nog säga att bandet levererade på den punkten. De klämde ur sig mastodonthits som “Mr. Brightside”, “When you were young” och “Human”, och blev affischnamn på stora festivaler världen över. Men... var de inte lite tråkiga? Tja, snart behövde inte folk bekymra sig över om The Killers var profillösa eller om det faktiskt fanns någon personlighet bakom den generiska arenaytan, för de stora låtarna började komma alltmer sällan, om ens alls. “Mr. Brightside” är fortfarande en svinbra låt, men det har gått sisådär 15 år sedan den och de övriga stora hitsen av The Killers kom. På “Imploding the mirage” gör de sitt bästa för att skapa nya klassiker, och jag måste säga att jag faktiskt blir positivt överraskad. Bandet radar upp låt efter låt som känns som pampiga arenarocklåtar, redo att avsluta festivalspelningar klockan två på natten. Skivan har egentligen bara en stor svaghet: den har en ljudbild och en atmosfär som gör att den hade känts mer rätt för 20 år sen. Eller kanske redan på 80-talet. (TP) Eva Dahlgren Evalution När släppte Eva Dahlgren egentligen något intressant senast? Jag letar mig bakåt i minnet för att ta reda på det. Och bakåt. Och bakåt. Och landar på 1991. Det var då “En blekt blondins hjärta” gavs ut och blev en dundersuccé med grammisar, hyllningsrecensioner och försäljningsframgångar. Det var Eva Dahlgrens personliga peak och också en slags milstolpe inom svensk pophistoria. Eva Dahlgren har alltid varit “svår”. Tydligast kom det väl kanske fram på “Fria världen 1.989” men även “En blekt blondins hjärta” var trots sitt publika genomslag en djupsinnig och grubblande skiva. I popvärlden behöver dock inte “svår” vara något negativt. Tvärtom. Många av tidernas bästa musiker kan betecknas som “svåra”. Men det som hände där för nästan 30 år sedan var att Eva Dahlgren gick från svår till pretentiös, och det var i den vevan hon blev ointressant som artist. Pretentiösa artister verkar glömma bort det där med att skriva bra låtar. En av få som lyckats är väl Jocke Berg, som faktiskt gästar denna platta. Och duetten “Den jag är” är också bäst på skivan. I övrigt hör jag mest bara svävande ljudkulisser, luftiga stämningar, luddiga toner och suddiga motiv. Det vore gött med några riktiga låtar också. (TP) 26 SEPTEMBER Europeiska språkdagen 29 SEPTEMBER Kaffets dag 1 OKTOBER Bröstcancerdagen Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 25 SEPTEMBER Äpplets dag 3 OKTOBER Alla pojkvänners dag 4 OKTOBER Kanelbullens dag Katy Perry Smile Blues Pills Holy moly! Ja, jag vet att Katy Perry är en amerikansk storstjärna. Jag vet att hon har “Roar” och en rad andra hits på meritlistan. Jag vet att hon var den första kvinnliga popartisten som hade fem låtar på Billboard Hot 100 under ett och samma år. Jag vet att hon har haft kända pojkvänner, jobbat med Max Martin och andra svenska låtskrivare. Jag vet allt det där, men jag fattar fortfarande inte vad som är grejen med henne. Varför ska vi bry oss om hennes generiska popmusik? Vad finns det som är intressant med Katy Perrys personlighet, karriär eller musik? Jag kanske har missat något, men finns det inte dussintals andra artister som låter exakt så här? I början av karriären kunde det måhända finnas en poäng med att Katy Perry sjöng alldaglig radiopop som “I kissed a girl” och “Hot n cold” men nu är hon 35 år, framme vid sin sjätte platta och står i ett karriärmässigt vägskäl. Och hon valde helt fel. För vad är detta egentligen för platta? Vem är hon? Vad vill hon? “Smile” känns som tolv överblivna sånger som hittats i en papperskorg i den stora amerikanska popfabriken. Och resultatet blir en av de mest ointressanta skivor jag hört. (TP) Det tog några år för mig att hitta till Blues Pills. Jag hade visserligen hört om Örebrobandet från att de släppte sin debutalbum 2014 och stött på deras namn lite här och där under de följande åren men egentligen inte lyssnat på deras musik. För på nåt sätt fick jag för mig att Blues Pills var nåt slags tokroligt band som lirade bluesstandards. Svintråkig musik framförd av fjantar, med andra ord. Och det lät ju inte så lockande. Men nu förstår jag hajpen bättre. Till att börja med handlar det inte om bluesstandards. Knappt ens blues. Däremot bluesig rock med rötterna i 60- och 70-talet. Tuffa riff, skitig ljudbild, rötter tillbaka till Janis Joplin, Aretha Franklin, Led Zeppelin och Woodstock. Och var fick jag den tramsiga tokroligheten ifrån? Det här är bra och svängig rockmusik med hjärtat på rätta stället, ett band som letar sig bakåt i musikhistorien för att skapa musik som låter fräsch 2020. Sångerskan Elin Larsson har hyllats tidigare och ja, hon gör ett riktigt bra jobb. Liksom hela bandet, ska tilläggas. Fuzzboxen är inkopplad, det låter psykedeliskt, souligt och fräckt och även om Blues Pills lånar från en musiktradition 50 år bakåt i tiden så känns det inte mossigt. Holy moly, vilken tidlös och rivig skiva. (TP) Rein Reincarnated 7 OKTOBER Under min ungdoms glada dagar så konsumerade jag allt i elektronisk väg - Kraftwerk, DAF, Cabaret Voltaire och Nitzer Ebb var några av de artister som jag fann glädje i att lyssna på. Numera är det i ärlighetens namn bara Kraftwerk som jag återkommer till när jag vill få en dos statisk syntmusik. Med det sagt så är det ändå riktigt kul och glädjande att en svensk kvinnlig artist plockar upp denna undergroundgenre och ånyo ger den lite välförtjänt uppmärksamhet! Debutalbumet ”Reincarnated” är allt annat än mjukt, här levereras en rad hårda paket som definitivt håller hög EBM, Body eller electropunkklass om ni så vill. Låtarna ”Release Me”, ”Reincarnate”, ”Reactivity” och ”Bodyhammar” är hämtad som ur en skolbok hur detta ska göras. Det är hårt, det är statiskt och det är monotont! Möjligen kan jag tycka att soundet är lite väl tillrättalagt, lite stök och oväsen hade inte på något sätt skadat. Hur som helst, en bra debut på en musikstil som bör och ska upplevas bäst på en svettig konsert. (JL) Elmotorns dag 10 OKTOBER Musikens dag 13 OKTOBER International Suit Up Day 15 OKTOBER Internationella dagen för att tvätta händerna 18 OKTOBER Mossornas dag 22 OKTOBER Internationella stamningsdagen NOLLELVA 31