NG Sthlm 1
“SÅ HÄR PRATAR VI MED ALLA, ÄVEN MED EN TANT PÅ B
USSEN.” Jag frågar vem som är den gubben i konstvärlden och Ernst svarar genom att lite lagom gubbigt räcka upp handen. Ernst: Elsa och Sigge fick en väldigt konstnärlig uppväxt, de har gått på vernissage och sånt sedan barnsben. Det var ett väldigt fult ord, vernissage, det kunde man inte säga till slut. Helene: Har inte vi varit vanliga? Elsa: Alla människor tycker väl att de är vanliga. Men jag tror att även om konstbakgrunden är viktig har ju mina föräldrar varit så offentliga, med kända vänner och den typen av umgänge. Det har präglat mer. Ernst: Vi känner en familj där föräldrarna, far- och morföräldrarna var konstnärer, och deras unge var 3 år första gången hon träffade en människa som inte var konstnär. Hon visste inte riktigt att det fanns andra. Elsa: Typ så var det ju. Helene: Fast jag tycker att jag försökt gå in i den vanliga världen, för jag gillar ju den, med rutiner och hämta och lämna och vara ute bland människor som inte är konstnärer. Elsa instämmer. – Du älskar ju den! Ernst finner brister i Helenes påstående. – Du har väl aldrig gillat att vara ute bland människor? Elsa: Nej men långpromenader på söndagar, fika och köpa potatis på hälsokostaffärer, jag vet inte om det tillhör konstvärlden eller den vanliga världen. Ernst: Det var nog ingen annan som köpte potäter där. Ja, han sa potäter. Klassiskt pappigt sagt va? Elsa: Ni har inte haft någon intention med våra uppväxter över huvud taget. Förutom hälsa, att det är bra att vara ute och leka och äta morötter. Men att vi ska vara intellektuellt stimulerade har aldrig varit någon ledstjärna. Ernst: Ni har inte läst Baudelaire. Elsa: Men jag minns när jag fick Bilbo av dig, och att du hade lagt en tiolapp mellan sidorna för att få mig att läsa. I Äkta Billgrens får man se gamla hemmafilmer från Billgrenarkiven, om än inga där Elsa läser böcker. Även i ung ålder var Elsa en linslus med naturlig programledarbegåvning. Var får Elsa den peppen ifrån? Elsa: Jag är extrovert och har alltid varit det. Det syns i barndomsfilmerna på mig, mer pepp person får man leta efter! Ernst: Det kan jag berätta, eftersom Elsa inte minns. När vi filmade barnen så är det 97 procent på Elsa och 1 procent på de andra. Elsa, hon showade direkt. Hon föddes sån. Hur har syskonen reagerat på serien? Elsa: Jättepositivt! Och de är ju med. Jag tror att de tycker det är mysigt. Framförallt Sigge har alltid varit väldigt stolt över vår familj. Ernst: Han är ju social och trevlig. Elsa: Han är event manager. Han har vanligt jobb, kostym och träffar vanliga människor. Det började mer trevande och försiktigt, precis som med mina föräldrar, men jag tror att det har lösts upp. Ernst: Fast det vart inte så fånigt som vi fruktade. Det är väldigt lite tandborstning och mer utställning. Elsa: Jag får stå för tandborstningen, och det gör jag gladeligen. Helene: Jag försökte få in något konstnärligt i varje scen, så gott det går. Elsa: Jag kan känna att det inte är så farligt med privatlivet. Det är inte skamligt med privatlivet. Däremot så är det en stor skillnad på att se skönhet i vardagen och att förstöra sånt som är privat med att skruva upp växlar och dra in drama bara för att pleasa. Ernst: Du är ju vår Knausgård, du är vän med din vardag. Men jag och Helene har alltid varit hemliga. Första gången vi gjorde ett hemma hos-reportage i Göteborg lånade jag ett litet rådjurshägn och en liten stuga och tog dit dem. Jag har alltid uppfunnit en vardag. BORDET MELLAN OSS är täckt av rivna akvarellpapper och massa tomma burkar. Under bordet ligger kanske två kubikmeter papperstussar i olika blå och gröna nyanser. De är vackra på sitt sätt. Men föräldrarna har genom konsten funnit och visat den fulare sidan av vardagen. Elsa, har du den uppskattningen för det fula och vulgära på samma sätt? Jag är uppvuxen där man får beröm för det som sticker ut. Det har alltid funnits uppmärksamhet för det som särskiljer sig och det som går en annan väg. Därifrån kommer vi, från någon form av spontanitetsjakt, alltså att inte jaga så mycket, inte övertänka, utan att leka fram allt. Ernst: Det har aldrig varit så att du ska bli advokat. Elsa avbryter. – Jo! Mamma hade älskat om jag blev advokat. Helene: Nej, inte advokat. Läkare! Eller kock. Fast Sigge blev ju kock, så det blev jag glad för. Elsa: Man blir ju som man lever. Det är inte så konstigt att man blir kreativ, fast i sin tid. Jag skulle säga att ni är absolut tecken av er tid, och jag är tecken av min tid. Ernst: Är inte vi tvärtemot vår bakgrund? Vi kommer från extremt okulturella bakgrunder. Elsa: Jag tänker att integriteten ni bär på är väldigt typisk för er generation, alltså det här med att skydda familjen, hålla ihop på det sättet, och att göra revolt från era föräldrars vanlighet. Helene: Jag kan tycka någon gång i programmet, typ när vi skulle titta på mitt barndomshem, vem kan bry sig om det här mer än jag? Vem bryr sig om att jag låg i den här lådan och lyssnade på Tio i topp? Jag kan känna att “wow, den här lådan, där låg jag!” men jag tycker det är väldigt ointressant för någon annan egentligen. Elsa: Tänker du inte då på att det inte är lådan som är grejen, det är du och dina känslor och ditt uttryck? Helene: Nej, jag kan inte tänka så långt. Elsa: Jag är ju en symbol för min generation, som är i ett utifrånperspektiv hela tiden. Det får jag jobba med, att luta tillbaka och bara vara. Men det är väldigt skönt, att lita på att det blir ett TV-program. Det är inte vi som gör det, det är någon annan som bestämmer vad som är intressant. Inte du och jag. Helene: Jo, jag har inte riktigt släppt det där. ➝ NR 01, 2020 | NÖJESGUIDEN 19