NG Sthlm 1
FOTO: ERIC BÖRJESON göra. Jag hoppade faktiskt av
filmen en gång, för att jag kände att jag inte skulle klara av det, att jag var för rädd. Sedan fick vi en jättefin dyktränare i Göteborg, August Höij, som blev vår räddning. Madeleine: Vi ska ju inte vara där. Vi ska inte vara tio meter ner, vi är inte gjorda för det. Jag har aldrig snorklat på semestern eller varit i närheten av vatten på det sättet. Moa: Det är svårt att ens våga lita på att utrustningen ska funka. Madeleine: Ja, och att våga lita på sig själv och att jag har koll. Komma ihåg allt man lärt sig, och samtidigt kunna spela. När vi hade helmask hade vi trådlös kommunikation så att vi skulle kunna prata med varandra under vattnet, och tänkte först att det skulle gå hur lätt som helst. Sedan fick man lära sig ganska snabbt att man inte kan andas samtidigt, så man måste andas in, säga repliken, vänta på att Moa ska säga sin och sedan andas igen. Det var mycket teknikaliteter som var väldigt svåra att komma förbi. UTÖVER DET OVANLIGT fysiskt krävande jobbet som skådespelarna lagt ner under inspelningen skiljer sig även den färdiga produkten från många andra. Ljuset är oförlåtande, de har inget smink alls och många scener är väldigt råa. Moa: Det är väldigt ovanligt att se dels sig själv, dels kvinnliga skådespelare överhuvudtaget utan förskönande element. Man pratar om att Snabba Cash och sådant är hårt, och efter detta känner man bara nej, det här är hårt. Vi är hårdare än Gago, skrattar hon och fortsätter: – Många dykfilmer innefattar typ…en tjej i bikini och en stor haj, och det här är motsatsen. Det är bara vi, två kvinnliga huvudroller som gestaltar en systerrelation och vi har stora astronautdräkter på oss. Vi insåg snabbt att det var ett så himla häftigt projekt och att vi skulle ångra oss om vi inte gjorde det. Madeleine: Ja, jag läste tio sidor av manuset, sedan ringde jag min agentur och bara ”Jag ska göra det här, jag måste ha den här rollen”. Moa: Det var kul, jag fick göra en shortlist på vilka jag tyckte skulle spela min syster, och Madeleine var typ först på den. Hur kom det sig? Moa: Jag hade sett Madde, jag såg henne i Snabba Cash, och kände något intuitivt. Jag har regisserat LasseMajas detektivbyrå: Tågrånarens hemlighet som går upp en vecka innan Breaking Surface och där gjorde jag all rollbesättning själv, jag kände inte att jag behövde provfilma någon. Jag tror att jag har en väldigt stark intuition, och så kände jag även med Madde, att hon är en väldigt bra skådespelare. Och det är hon, hon är en av Sveriges bästa. Har det varit skönt att slippa spela mot en manlig huvudrollsinnehavare? Moa: Jag tror att det varit mer generöst. Vissa manliga huvudroller är vana att ta väldigt mycket plats och det kan nästan bli monologspel ibland. Madde och jag var så generösa mot varandra, det fanns inte på kartan att ”du får spela mot ett märke, jag ska gå och ta en kaffe” utan vi gav hela tiden varandra jättemycket. Vi gjorde det tillsammans, och man vet också att om inte hon är bra så är inte jag bra. Det är så viktigt att vara generös och stöttande. Madeleine: Ja, jag vet inte om det är manligt och kvinnligt, det ligger något i det, men också att jobba med någon som jobbat så pass länge och fattar. Moa har haft en hand på min rygg hela tiden, om hon har blivit erbjuden något har hon direkt sett till att jag också fått det. Hon har verkligen storasystrat mig. Moa: Och retat dig väldigt mycket. Madeleine: Ja, retat väldigt mycket, men det har varit med kärlek. Det är så mycket roligare att jobba ihop när det är så. Breaking Surface har biopremiär den 14 februari. FOTO: ANNA PATARAKINA NR 01, 2020 | NÖJESGUIDEN 41 “VI SKA INTE VARA TIO METER NER.”