Nöjesnytt Helsingborg 1
petty i en låda ”When in doubt, play Petty”, bruk
ar min bästa polare säga när man inte vet vilken musik man ska lyssna på. Han har ju rätt. Och som av en händelse kom jag över den nya Tom Petty-boxen An American Treasure, med sex vinyler smockfulla med rariteter, liveversioner och outgivna pärlor. Att lyssna igenom denna låda är en ren njutning och en påminnelse om vilken oerhörd låtskrivare och uttolkare av den amerikanska mentaliteten Petty var. Dessutom är många av de låtar som aldrig givits ut av den typen att många band skulle ge sin högra arm för att få ha skrivit. the delines tolkar amerika Med medlemmar från band som The Decemberists, Minus 5 och Richmond Fontaine, låter The Delines som en alternativcountryälskares våta dröm på papperet. Det är de även i realiteten. På bandets andra och senaste album The Imperial får Willy Vlautins låtar det perfekta verktyget i Amy Boones själfulla röst. Med sina välsnickrade sånger om människor på livets skuggsida blir The Imperial en miserabel, men samtidigt upplyftande saga som läget i Amerika 2019. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. hårdrock vs dockor 0-1 Snart kommer spelfilmen The Dirt på Netflix, som bygger på det legendariska hårdrocksbandet Mötley Crûes självbiografi med samma namn. Filmen är i sitt upplägg nästan identiskt med Bohemian Rhapsody, med den skillnaden att den dels är dålig, dels handlar om ett band som i princip totalt saknade talang. Personligen tittar jag hellre på dokumentären om Dolly Style på SVT Play. Här har vi en historia som känns på riktigt och där det drama som utspelas bakom kulisserna handlar om saker som riktiga människor faktiskt råkar ut för varje dag. För övrigt anser jag att Habibi borde vunnit hela Melodifestivalen, så det så. blå oktober är blåa året om Blue Octobers album Any Man In America från 2011 är en av de mest brutalt personliga skivor jag hört. Det handlar om sångaren Justin Furstenfelds vårdnadstvist om sin dotter och Justin varken skräder orden eller sparar på självömkan, hat och bitterhet. Men också självkritik. Och The Worry List rör mig till tårar varje gång. Bandet har aldrig nått samma höjder igen, men nya plattan I Hope You’re Happy är det starkaste det gjort sedan dess. Och Justin är lika härligt olycklig igen. räddande skallar gråtcountry på svenska Svensk countrymusik mår ganska bra för tillfället. Och en av orsakerna till det är stockholmaren David Ritschard, som nog får anses som genrens hårdast arbetande artist. Inte nog med att han har de båda utmärkta orkestrarna The Green Line Travellers och Spinning Jennies, han har dessutom balanserat en solokarriär vid sidan av. Under våren är det dags för den riktiga solodebuten, utan kompbandet Krokodiltårarna, och att döma av de båda släppta singlarna Kanske Kunna Leva (Med Mig Själv) och När Jag Ser En Bro kommer Gunnar Wiklund och Alf Robertson nu få sin värdiga arvtagare i den fina traditionen gråtcountry på svenska. Nyligen utnämndes Greta Van Fleet till rockmusikens räddare av ansedd musiktidning. Jag förstår hur de tänker: det var länge sedan ett rockband fick så mycket uppmärksamhet som GVF, men det har inget att göra med hur bra de faktiskt är. Några som däremot levererar gång på gång – och som i mina ögon räddade rocken redan 2004, är brittiska Band of Skulls. Numera decimerad till duo Russell Marsden och Emma Richardson fortsätter de på nya albumet Love Is All You Love att bevisa var skåpet ska stå. 16 | nöjesnytt