Nolltretton 1
Morrissey I am not a dog on a chain Tillhör du de
som får allt svårare att lyssna på Morrissey i takt med att han ger uttryck för allt mer tvivelaktiga åsikter? Inte jag, för jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till den gamla The Smiths-sångaren. Och efter många års lyssnande där jag verkligen försökt att gilla honom utan att lyckas har jag gett upp. Eller? Kanske är detta albumet som omvänder mig? För nästan varje gång han släppt en skiva har jag tänkt: jodå, den var inte så tokig. Men sen har det ändå alltid slutat med att jag aldrig lyssnat på den igen. Och sannolikheten är stor att samma mönster kommer att upprepa sig även denna gång. Men han ska ha en eloge för att han i alla fall försöker. Här på nya plattan finns såklart ett gäng låtar som låter ungefär som Morrissey brukar låta, och så som fansen förmodligen vill ha honom. Men han överraskar också med ett antal spår som klätts i en elektronisk kostym, och det är något som åtminstone jag tycker är ganska uppiggande. Samma sak med "Bobby, don´t you think they know?" som har ett skönt sväng, ett saxofonsolo och där gamle Moz gästas av kraftfull soulsång av Thelma Houston. Samtidigt är frågan vem som ska lyssna på detta. Morrissey håller på att alienera sina gamla fans, och jag har svårt att se att han lockar några nya. Men tja, det är väl hans problem. (TP) Pearl Jam Gigaton Mats Ronander Malla Motel Det finns många band från min uppväxt på 90-talet som jag alltid kommer att hålla högt. Pearl Jam är ett sådant band. Det var inte min favoritgrupp, men de var ett av många band som jag lyssnade på, som utgjorde ett soundtrack till mitt liv och som formade mig. Redan vid tredje albumet "Vitalogy" började jag tröttna men jag har tittat till dem med jämna mellanrum och kommer alltid att ha respekt för Eddie Vedder och hans polare. Till skillnad mot många av sina generationskamrater har Pearl Jam varit aktiva och släppt skivor ända sedan starten, även om det nu gått sju år sedan senaste albumläppet. Deras uttryck har skiftat en smula genom åren, och kanske är det därför jag som gillade deras tidiga grunge tappade dem på vägen. Var befinner sig Pearl Jam 2020? Jag sätter på nya skivan "Gigaton" för att ta reda på det men får inget tydligt svar. Musiken drar åt lite olika håll och jag har svårt att hitta den röda tråden. Var är de och vart vill de? Plattan öppnar med en boogierocklåt men har också några lugnare balladspår. Några låtar drar mer åt punkhållet och så finns det ett antal spår som låter "klassiskt Pearl Jam". Stabilt och kompetent med en så pass hög kvalitet på hantverket att det är svårt att klaga, men inte tillräckligt spännande för att jag ska ta upp mitt Pearl Jam-intresse igen. (TP) Mats Ronander är en sådan där gammal bekanting som man kanske inte går och tänker på dagligdags men som man liksom alltid har med sig någonstans i bakhuvudet. Han är inte längre i rampljuset som när det begav sig under glansdagarna men är fortfarande ute och giggar kontinuerligt. Jag har själv sett honom lira flera gånger de senaste åren och jodå, det svänger ganska bra fortfarande. Jag läser att det gått hela 19 år sedan hans senaste album, så då var det kanske hög tid att släppa en ny skiva. Hmm, lite nervöst är det allt som lyssnare. Det är ju så mycket som kan gå fel när åldrande rockgubbar ska göra comeback. Kommer Ronander att kännas som en mossig farbror som fastnat i 80-talet eller kommer han att göra ett pinsamt försök att vara hipp med en "modern" ljudbild? Lyckligtvis klarar Malla att undvika båda de två fällorna. Visst, i ett och annat spår låter han som en trött och tråkig rocker som fastnat i en bredbent pose sedan andra sidan millennieskiftet, men mestadels låter "Malla motel" precis som den typ av skiva man vill ha av honom 2020. Snygg vuxenrock, lagom cool, lagom bluesig. Några gånger bränner det till lite extra, särskilt när Ronander vågar vara melankolisk. (TP) Dynazty The Dark Delight Sebastian Stakset Livet efter döden Man läser inte så ofta om det i dagspressen men den svenska hårdrocken mår riktigt bra, i en annars rätt svajig musikbransch. År efter år kommer det nya bra band och man tänker: när kommer svackan? Men den kommer aldrig, utan det fortsätter bara att komma ny högklassig svensk hårdrock hela tiden. Väldigt ofta slår de även utomlands utan att få särskilt mycket uppmärksamhet här hemma för det. Hårdrocksfansen är trogna, de går på konserter och festivaler, de köper merch och till och med skivor. Och de släpper inte sina gamla hjältar utan adderar bara nya. Dynazty känns hyfsat nya i gamet men har redan nått fram till sin sjunde platta. De har blivit lite bättre för varje skiva och kombinerar trygg stabilitet med teknisk skicklighet. I mitt tycke känns deras mix av power metal, melodiös hårdrock och mäktiga arrangemang inte jättespännande, men jag är inte dummare att jag känner igen gott hantverk när jag hör det. Ungefär samma inställning har jag till band som Amaranthe och Eclipse och om dessa band skulle utgöra något slags medianvärde inom genren så är det ett tecken på att svensk hårdrock håller riktigt hög klass. På "The Dark Delight" manglar Dynazty på från start till mål, och det man möjligen kan önska sig är mer variation och dynamik. Det kan faktiskt vara en poäng med att hämta andan ibland. (TP) Ja, det är Sebbe Staxx ni vet. Som frontade den kontroversiella hip hop-gruppen Kartellen under många år. Musikaliskt var de riktigt bra, men omgärdades av skandaler och kriminalitet och Sebbe Staxx blev mer omtalad för sina domar än för sin rap. År 2016 hoppade han av Kartellen och har tagit avstånd från sin tidigare livsstil. Han har blivit frälst och de senaste åren har han till stor del ägnat åt att sprida det kristna budskapet. Men en del musik har det också blivit, nu som soloartist under dopnamnet Sebastian Stakset. 2017 kom första albumet "Ett budskap om kärlek" som följdes upp av "Genom vatten och eld" 2018 och nu finns tredje fullängdaren ute. Tolv spår med en mängd gästartister, exempelvis Nano och Einár. Men mest handlar det såklart om Sebastian Stakset, och i sina bästa stunder har han absolut kvar den magiska glöden i både texter och rap. Musiken har på senare år blivit mer lättillgänglig och kan nog reta en del fans som tycker att deras gamla idol blivit lite väl poppig. Texterna kan nog också irritera en del. Han har kvar den där socialrealistiska fingertoppskänslan men ibland blir det väl mycket missionerande. Kristen rock har alltid fått höra att den är dålig, och jag skulle nog vilja säga att detsamma även gäller för kristen hip hop. (TP) NOLLTRETTON 35 Weeknd After hours Var det ett misstag, ska jag ångra mig nu? Alla gånger som sett namnet The Weeknd fladdra förbi på spellistor, festivalaffischer och i tidningstexter, och tänkt att honom måste jag kolla upp lite mer men sedan ändå inte orkat utan fortsatt lyssna på samma gamla artister som jag alltid lyssnat på. Men så landade Abel Tesbayes fjärde album i min famn och då var det bara att ge honom en mer ärlig chans. Och tur det, för jag gillar verkligen "After hours". Åtminstone det mesta av musiken, för här finns också ett antal spår som känns ganska standardiserade och tråkiga. Ta bort en tredjedel av låtarna så är detta en riktigt bra platta. Vår egen Max Martin har varit med och lattjat lite, och kanske har hans medverkan bidragit till att The Weeknd denna gång distanserat sig en smula från r´n´b:n mot ett poppigare sound med en hel del 80-talskänsla. Sången är fin, ljudbilden smekande och mjuk. I de stunder The Weeknd glänser som mest är han magnetisk att lyssna på. Men att sålla är också en kvalitet som stora artister bör besitta, och det är anledningen att denna platta inte får högre betyg. (TP)