NG Sthlm 1
INGET I LIVET är en slump. Inte heller det faktum
att slutet av dagens konsertschema infinner sig ungefär samtidigt som den mest trivsamma fasen av en berusning. Annars hade den gungfly av tusentals människor som under en timmes tid gnuggas mot, med och in i varandra på vägen till en förmodad efterfest, riskerat att bli en moodkiller. Jag tar ett stadigt grepp om Jons sidenskjorta, sluter ögonen och öppnar dem inte förrän omgivningen tystnat och han konstaterar att vi gått åt fel håll. GLASTONBURY EXISTERAR I allra högsta grad även på natten. För den ambitiöse finns en del mer eller mindre hemliga spelningar att snoka upp när det officiella schemat tackat för sig. Annars är festivalens dedikerade efterfestområde Shangri La ett säkert kort. Det beskrivs bäst som ett gigantiskt blinkande rave i Alice i underlandet-kuliss. Här finns mer nischade ställen och klubbar som kan kräva lite köande, men rent krasst är hela området ett potentiellt dansgolv. JAG VAKNAR 08.30 av gissningsvis syrebrist, uttorkning och värmeslag. Vid särskilda tillfällen i livet är det lönlöst att känna efter för mycket. Jag släpar mig ner till scenområdet för att olovligen nyttja duschen. Kommande halvtimme tänker jag en del på fotsvamp och sannolikheten att det kan ha funnits i duschbaracken. En excentriskt klädd funktionär frågar mig om tevattnet hunnit bli tillräckligt varmt. “Det är det, tack så mycket”, svarar jag. När jag möter min kompis Nick vid tälten frågar hon förtjust om jag också mötte Tilda Swinton i cateringen. MED SÄNKT BLICK och iförd kort kjol med illa placerade matfläckar går jag riktning presstältet för att ladda min mobil. “Nojesguiden? What is that?” frågar personalen entusiastiskt när de ser mitt pressleg. “Swedish investigative journalism” svarar jag. Jag noterar att Reutersjournalisterna är de enda som förärats med fläktar. Bestämmer mig för att strunta i att jobba. VID LUNCHTID MÖTER jag Lea och Rory på Healingfältet. Glastonbury har något för alla, även för människor som hatar musik. Förutom självhjälp med kristaller kan du få kraniosakral terapi, gå på stand up eller utmana bakfyllan i en miniatyrversion av Brighton Piers karusellpark. Den hastiga promenaden får mig att instinktivt hälla det återstående innehållet i min vattenflaska över det varmaste lagret på min kropp, min kjol. Tanken slår mig att jag nu, förutom fotsvamp, även kan ha gett mig själv urinvägsinfektion. DAGENS FÖRSTA KONSERT blir James Ellis Ford på Park stage. Det är inte jättemånga mer än jag som verkar intresserade av det här, trots att han producerat ett gäng av mina, och säkerligen flera andras favoritplattor. Rimligt nog verkar inte han eller hans band det heller. Först när han lyfter blicken från trummorna och säger “tack” förstår jag att vi lämnat soundcheck bakom oss. Strax därefter kastar jag och Rory in handduken och köper dagens första vobbliga enhet. Jag känner mig glad och hoppfull. ETT ENKELT SÄTT att skilja vanliga människor från manliga musiker som spelar i band är deras totala immunitet mot värme. Mina tankar går inte osökt till Jamie Reynolds och känslan när han kravlar sig ur sina svarta jeans och Guccikavaj i glampingtältet senare ikväll. Jag går iväg själv igen. Lewis Capaldi spelar på Pyramid stage och jag gråter bakom mina solglasögon. Först stilla och sen mer påtagligt. Det barbröstade killgänget bakom mig tänder en joint. UTAN ATT TA av mig solglasögonen torkar jag tårarna och småspringer till Left field. Jag ser två låtar med Liverpoolbandet Crawlers innan jag vänder tillbaka. Det är återigen packat med folk vid Pyramid stage och jag noterar att min hårbotten känns bränd. Jag armbågar mig fram till mina kompisar. Lizzo är verkligen toppen. Det är inte hennes fel att jag föddes obekväm. SÄLLSKAPET VILL KOLLA på Mel C. En kvinna med stressad uppsyn och stirrig blick häller ut en och en halv liter öl på mig på vägen dit. Hon blir såklart rasande över att hennes nyinköpta jättebärs slösats på min överkropp. Min kompis Keith drar mig därifrån innan jag själv hinner ta på mig skulden för att behöva tillbringa kvällen i blöta kläder. Jag tar det som en ursäkt att få slippa kolla på Mel C. VI SKIPPAR GUNS N’ ROSES som headlinear den här kvällen. Lana Del Rey är en halvtimme sen och de drar strömmen innan hitsen. Håret var fint, tänker jag såhär en vecka senare, när jag läst att anledningen var att stylingen dragit ut på tiden. Vi går motströms med Fatboy Slims publik till baren bakom Park stage. Här huserar BBC:s musikavdelning en efterfest för emotionellt svårtillgängliga personer med fendergitarr och voguecigg. KVÄLLEN AVSLUTAS PÅ HMS Sweet Charity, eller “caafbbaratåltet” som jag skrivit i mina anteckningar. I två timmar dansar vi till indisk dansmusik som jag försökt shazaama fyra gånger. En kille med Barbourjacka, bucket hat och stolpiga danssteg andas ograciöst upp något ur sin handflata när han inser att jag ser på. Solen är på väg upp när vi går tillbaka och innan den hunnit hetta upp tältduken för mycket somnar jag. När jag vaknar har tältet delvis rasat. Det är återigen en glödhet dag i annalkande och jag packar ihop mina saker. Jag lämnar Glastonbury utan att tänka för mycket. NR 7, 2023 | NÖJESGUIDEN 31