GLAS 1
Bild 1. Originalansökan. Bild 2. December 2018. B
ild 3. April 2019. … Oskar om konsten att hålla en internationell workshop Under alla mina år inom Saint-Gobain har jag hyst en vag och outtalad lust att åka till Glass Performance Days i Tammerfors. Min kollega på Emmaboda Glas, Anders Lindberg, var med redan på första konferensen för 27 år sedan med knappt 30 deltagare. Jag satte aldrig ord på mina önskemål, för den här konferensen är dyr och verkar ganska nördig. Dessutom var jag för långt ner i hackordningen på firman. Nu spolar vi fram till hösten 2018 och Glasstec i Düssedorf, dit jag åkte tillsammans med norska Glass- & Fasadeforeningen. (Deras utflykter är för övrigt högklassiga.) Jag hade jag koll på att Glaston är arrangör av ett numera smått gigantiskt Glass Performance Days. Med min nyskrivna bok om nollenergifasader i väskan tassade jag nervöst in i Glastons monter på Glasstec. Montern badade i blått månljus och hög musik spelade, det gjorde mig inte lugnare. Jag förklarade mitt ärende i monterreceptionen och hänvisades till Mr Brown Onduso. Jorma Vitkala var inte längre ansvarig fick jag höra. Brown blev faktiskt intresserad av mitt budskap. Jag har för övrigt fått nyhetsbrev av honom i flera år men inte kopplat. Jag trodde Brown Onduso var ett företag och inte en person. Med en plan om att få delta gratis, eftersom jag betraktar mig själv som historiens bäste föredragshållare, höll inte. 1 000 euro för att hålla ett föredrag på 20 minuter. Och lika mycket till för att delta. Ouuuff :( Men det fanns en liten folder som visade sig handla om att hålla en workshop. Workshops hålls dagarna innan själva konferensen och den som håller i en workshop betalar inte själv, deltagarna betalar 150 euro var. Dessutom kunde jag som workshopvärd räkna med rabatt på deltagaravgiften. Smålänningen/realisten i mig grep den billigare möjligheten och under hösten fick jag fylla i en del blanketter på nätet. Jag är notoriskt slarvig med sådant, men fick till slut grönt ljus för ett seminarium, förutsatt minst fem anmälda åhörare. Nu började en nervös väntan, plus jakten på den perfekta porträttet. Min chef Ilona fick syn på min bylinebild, tagen på ett polskt sunkhak sista ansökningsdagen, och gick i taket. Jag presenterade då alternativ och hon valde ett. Men jag fick reda på att hon trodde att foto nr 2 var ett skämt så till slut fick jag smyga in en tredje bild under radarn (se foto ovan). Sedan återstod bara den nervösa väntan för att se om tillräckligt med folk anmälde sig. Det slutade på 50 personer från sex kontinenter, jag var helt överväldigad. Jag fick börja fundera på hur jag skulle framföra mitt skandinaviska budskap utan vare sig danskar, svenskar, norrmän eller finnar i publiken. Veckan efter midsommar anlände jag sedan full av förväntan till Tammerfors, konstaterade glatt att det inte var lika hett som hemma och installerade mig på mitt hotell – rum med utsikt hade jag lagt in som tidig bokare. Utsikten åt sydväst var vacker, men tyvärr var rummet en riktig bakugn efter helgens sol, och värme sliter hårt på mig. Jag laddade ändå så bra jag kunde, rekade promenaden till universitetet där jag skulle tala och bad en stilla bön att jag skulle hitta någon som kunde ladda ner mjukvaran SSF ESBO som utgjorde kärnan och höjdpunkten i min presentation. Den ville inte starta på min dator och kom heller inte igång på datorn som Glaston kunde erbjuda. På morgonen den tjugosjätte juni fick jag tag i en deltagare med dator och villig att ladda ner programmet och låna mig sin dator (jag hade vid den tiden gärna gett honom ett kungarike i ersättning). ”Redan” tre minuter före utsatt tid klockan nio var vi redo. Men då hade knappt 20 personer samlats i lokalen. Jag blev lite förvirrad – inte uteblir man väl om man betalat 150 euro för en workshop?! Jo det gör man, strax före tio ramlade deltagare nummer 29 in, fler GLAS 3.2019 / GPD / 59 blev vi inte. Då hade jag redan mässat på en god stund (workshopen omfattade fyra timmar) och även stött på ett bekant problem – den första riktigt stora gäspningen i publiken. Jag blir tokigt stressad av gäspningar och talar gärna högre och med eftertryck för att hålla min publiks fokus. Jag nådde nästan de ljudnivåer som min gamle mentor Stefan Hallberg föreläste på. Under återstoden av dagen var det te och tystnad som gällde, rösten hade fått sitt. Jag tänkte inte på att vissa deltagare gäspade för att de var rejält jetlaggade, tur att jag fick alla att stå upp och vifta lite på extremiteterna vid något tillfälle. Det hjälpte i alla fall mig tillbaka till fokus. Efteråt blev det en hel del handskakningar och folk som ville ladda upp en kopia av presentationen. De 55 böcker jag hade med mig gick inte åt på långa vägar. Jag ägnade resten av veckan åt att pracka på konferensdeltagare ett antal exemplar – annars hade jag flugit hem med övervikt. Så här i efterhand tycker jag att själva workshopen var antiklimax för mig själv. Jag var mest lättad när det var över, inte fylld av den eufori som jag kan känna efter ett bra framträdande (Vilnius, 22 november 2018 är bästa framträdandet i det här ämnet och Klaipeda, 1 juni 2016 är mitt all time high som föredragshållare – det är något visst med Litauen). Det är bara att sammanfatta att känslomässiga höjdpunkter sällan sammanfaller med karriärmässiga höjdpunkter och att konferensen dagarna efter var väldigt givande. Sedan att det är skönt med semester. Jag for som en flipperkula över Sverige och Europa i juni i år och upprepade ofta ett mantra: ”I’m too old for this shit”. / Oskar Storm / GLASS PERFORMANCE DAYS 2019