GLAS 1
krönikan Emil Norlander När tidningen GLAS fyller
80 år vill vi knyta samman tiden med att publicera tidningens absolut första krönika med en dagsfärsk. Emil Norlander heter 1933 års krönikör, medan 2013 års krönikör heter Per Sjöhult. Emil Norlander, 1865–1935, var en svensk tidningsman, journalist och författare av främst revyer och revykupletter. Norlander skrev och producerade ett sextiotal revyer och flera folklustspel. Hans namnkunnigaste revy var Den förgyllda lergöken (1900). Norlander skrev, enligt egen uppgift, mer än 3 000 kupletter till sina revyer och andra sammanhang. Till de mest kända av dessa hör Fia Jansson, Amanda Lundbom, Den gula paviljongen, O, min Carl Gustaf och Balen på bakgården. För den yngre publiken skrev Norlander 1901 en samling berättelser om pojkstreck publicerade i bokform som Anderssonskans Kalle. Honnör för glaset Vi har haft järn- och bronsålder samt under sista krigsåren den s. k. guldåldern. F. n. är det glasålderns gyllene tid. Hrr glasmästare verkar som om de fått sin utbildning på ett glasblåseri. De svälla av välmåga och gå med diamanter i alla fickor. De äro fint glaserade och ha ett uttryck i sin glasartade blick det där säger så mycket som: ”Aktarej för kitt, här finns utsikter!” de stora glasen, krumelurer som man tror äro fula ord riktade till dem som mot hög procent lånat ut pengar till Jubileumskrönikör#1: Emil Norlander byggherren, men som i själva verket enbart visar att samma byggherre fått krita på glaset. De få numera också beställningar som rent av sakna mått. Det är glas mästarna som bygga husen i våra dagar. De andra byggnadskurrarna är det bara båg med. Betonggjutarna drälla sin massa i olika former och byggnadssmederna slå järnband om det hela, varpå snickarna smälla upp en hylla eller ett diskbräde. Utan glasmästarn intet hus. Han täpper till alla de många gapande gluggarna med kristallglas från golv till tak. Ritar med trasselsudden vissa krumelurer på 14 GLAS Väl avputsat blir det fula järn och betongskelettet först tack vare glasmästarn ett hus, dit fint folk kan flytta in. Annat än särskilt fint folk kan absolut inte bo i våra nya s. k. funkishus. Man ser ju utifrån in i de minsta skrymslena i hemmet. Gäspar värden på stället, kan folk utanför på gatan se vad han fått till frukost. Och det duger ej med gamla här och där ihoplimmade möbler, varje spik, varje skruv ses av grannarna. Nytt och fint skall allting vara och prislapparna låter man sitta kvar på varje grej, så folk ser en sådan sablans miljonär man är eller iakttaga vilken enorm kredit man har. En pantlånare, om än aldrig så förmögen, skulle inte våga bo i ett modärnt hus. Då kunde nämligen varenda kotte se in i hemmet och säga: ”Tira där står min lavear … Å där står min schäslong å min sekretär å, se så dom burit sig åt med min fina säng.” Vi ha på grund av det myckna och stora fönsterglaset fått en inblick till varandra, som utesluter allt hemlighetsmakeri. ”Låt se dig som du är”, är dagens lösen. Man får rent av tacka gud, att hrr glasmästare inte lägga glasgolv även i husen. Vi skulle sedan röra oss därhemma lika ogenerat som t. ex. en guldfisk. Men slikt kommer. Man har redan borta i Amerika börjat göra hus av glas.