GLAS 1
KONST | ANN WOLFF ➝ att peka med hela handen. Men
du måste förstå, att han hade ansvar för 800 anställda – och deras familjer. Och som formgivare var jag en del av kollektivet och måste se till helheten. Mina alster, skulle självklart vara estetiskt tilltalande, funktionella och passa produktionen. De skulle också vara kommersiellt dugliga. Samarbetet var fint. Erik var en bra chef. Kraftfull. Initiativrik – Som konstnär har jag ansvar inför mig själv, min egna krav, min egen utveckling. Så finns det en motsättning mellan formgivaren och konstnären? Nej. Från 93 till 98 var jag professor i design på Hochschule für Bildende Künste i Hamburg. På vintern bodde jag i Berlin och på somrarna i Kyllaj och hade utrymme för att parallellt utveckla konstnärskapet. Du var pionjär inom studioglasrörelsen på 70-talet. Grupperingar, kollektiv och tillfälliga ”ismer” verkar dock inte ha haft något fastare grepp om dig. – Rätt. Jag avskyr makt och att bli inlåst. Det gäller för mig både som konstnär och som kvinna. Omgivningen ska inte diktera var jag har min plats, vad som är lämpligt eller var jag hör hemma som konstnär. Jag gjorde uppror, även i mitt arbete, mot att betraktas som ett Ann och Dirk bearbetar skulpturen RESIDENCE i Kyllajateljén på Gotland. bihang till mannen. Vanligt, ja nästan som regel, på 19 60 och 70talen. – OK, jag var väl pionjär. Men den svenskas studioglasrörelsen var begränsad, lite för ängslig. Lite för sött. Jag saknade de starka viljorna. Amerikanska Studio Glass Movement däremot var verkligen i rörelse. Öppnare, djärvare. Från 1977 till slutet av 90talet deltog jag aktivt i workshops i Europa, USA och Japan och var under samma tid ofta gästlärare på Pilchuck Glass School i Seattle. – Jag har alltid haft behov av att söka mina egna vägar. Ha frihet att utforska och experimentera utan att någon höjer ett varnande finger eller säger: ”Det är omöjligt.” Det mesta är möjligt. Tar kanske längre tid. Man kan misslyckas längs vägen – men man samlar erfarenheter och får ahaupplevelser och kunskaper som man kan använda till något positivt i det senare skapandet. Du har flyttat hem till Sverige. Du är född i Lübeck och är idag en internationell konstnärsprofil med ateljé i Berlin. En av dina gallerister menar att du är mer känd ute i Europa än hemma i Sverige! – Jo, jag föddes i Lübeck två år före kriget, som präglade sex av mina barndomsår. Jag kom till Sverige 1959 direkt från studier i visuell kommunikation vid Hochschule für Gestaltung i Ulm i Sydtyskland. Så glaset var inte mitt material från början. Men från Ulm hade jag med mig kunskaper, som då var viktiga för att bygga upp en hållbar demokrati: Att alltid ifrågasätta! Analysera och pröva både auktoriteter och metoder! – Jag träffade min svenske man på högskolan i Ulm. Vi flyttade till Småland för att arbeta som formgivare men sedan 1959 har jag också tillbringat somrarna i Kyllaj på östra Öland med raukarna in på knuten. För drygt tio år sedan fick jag byggnadslov för en ateljé med verkstad. Fullt utrustad med smältugn och maskiner för bearbetning. Vi kan gjuta objekt upp till 40 kg. Större verk gjuter vi fortfarande utanför Sverige – i Tjeckien. – För två år sedan byggde vi ett hus med ateljé i Visby, så nu kan jag tillbringa vintrarna i Sverige. I Kyllaj blev alltför rått och kallt! Här i Visby har vi – jag och Dirk Bimberg – min make, nära arbetskamrat och ”sidekick” – fått tillräckligt med arbetsutrymme. Så 64 GLAS ➝