GLAS 1
” Annat än särskilt fint folk kan absolut inte bo
i våra nya s. k. funkishus. Man ser ju utifrån in i de minsta skrymslena i hemmet. Gäspar värden på stället, kan folk utanför på gatan se vad han fått till frukost …” Väggar, tak och golv, allt till fromma för glasmästare, matthandlare och gradinuppsättare. Med det har glaset först riktigt kommit till sin rätt. Och utsikterna ljusnat för hrr glasmästare. Och gärna det. Hur smått hade de det inte förr i världen. Fönsterglasen på sin höjd en aln i bredd. Litet etxra jobb hade de förstås med att sätta glas i gamla lyktor eller i tavelramar. Klockglasen förbehöllo sig urmakarna alltjämt få kitta i. Och vad kunde egentligen en glasmästare i gamla dagar tjäna en slant på? Någon ostyrig grabb ”pangade en dora”. Men hur ofta? Grabben fick som mest så mycket puckel efter sin första ”pangning”, att han betraktade ”dorerna” med en snart helig respekt. Och nu. Fönstren äro stora som Forsbergsmålningar, och efter den lilla usla ”knat”, som gamla tiders skolpojkar förfogade över, ha kommit bussiga sparkbollar. En sparkboll i en fönsterruta 5 × 8 mtr. Och en glasmästare är försörjd hela månaden framåt. Blir det i våra dagar gruff i en familj och ställer husfadern någon ”mot väggen”, som det kallas, åker den ”ställde” ut på gatan till ekonomisk fromma för ambulanskuskar, kirurger, lasarettsdirektioner, men framför allt glasmästarn. Men pass, hrr Kittler! Man börjar så smått liksom sota glasen. Här arbetas nämligen på tillverkning av såväl splitterfritt glas som ock mjukt glas. Det blir så lagom glasmästring då. Glas som icke går sönder … Det skulle bli det gamla hederliga glasmästeriets död. Det är med våra glasmästare som med bilfabrikanterna. Det är på reparationer de bli rika. Att tänka sig fönster som hålla att kicka boll mot. Trappfönster som inte blåsa sönder och glas framför gamla porträtt, vilka utan splittring kunna slås i golvet, ja, restaurangdörrar, de där stå rycken för hur många utkastningar som helst … Och mjukt glas sedan. De jättestora fönstren i funkishusen kunna fladdra som gamla tyllgardiner vid stormens hemska tjut, men ändå hålla, liksom man ledigt kan sätta sig på ett lanternintak ackurat som i en hängmatta. Men tappa icke humöret, ärade glasKallar. Ännu är det hopp. Det mjuka glaset blir väl egentligen ett välkommet material vid tillverkningen av fickpluntor. Det må bli hur svår järnvägssammanstötning som helst – pluntan håller. Och så en liten glashistoria: Gamle major G. tålde ej att gästerna, vad man kallar det ”beto” av supen eller lämnade skvättar kvar av det dyrbara fluidumet. Han slog av foten på alla sina brännvinsglas. Där stodo gästerna och kunde ej ställa glaset ifrån sig. Den lite försiktige lektor L., vilken av princip ej tömde supen så att det skvatt i galoscherna, hittade på ett mycket listigt knep. Han ställde sitt brännvinsglas med skvätten kvar i en blomkruka. Naturligtvis upptäcktes knepet och nästa gång L. kom på fest hos majorn, voro alla blomkrukor avlägsnade. Där stod nu L. med sin skvätt. Men han var en man som visste finna sig. Han körde ner det fotlösa glaset i smörklimpen mitt på matsalsbordet… Emil Norlander anno 1933 GLAS 15 TIDNINGEN GLAS 80 ÅR DUBBLA JUBILEUMSKRÖNIKOR