Omtanke 1
TEMA: HVB/FAMILJEHEM Det lyser i Anettes ögon när
hon berättar om sitt jobb som jour- och familjehem. Att vara familjehem ger mer än det tar Anette Magnusson gör allt för att barnen ska må bra Anette har varit jour- och familjehem i 32 år och öppnat upp sitt hem för 45 barn och ungdomar genom åren. Hon tycker fortfarande det är roligt och givande och har inte tänkt sluta på ett tag, även om hon närmar sig pensionsåldern. – Skulle jag få börja om, skulle jag inte tveka. Inte ens i det här nya hårda samhällsklimatet, säger hon. TEXT OCH FOTO ANNE HAAVISTO 1992 jobbade Anette på en ungdomsgård när hon fick förfrågan om att vara kontaktfamilj varannan helg till två pojkar i samma ålder som hennes son. Några år senare behövde en liten på tre år ett familjehem och flyttade in hos Anette och stannade kvar tills han blev vuxen. Sedan hämtade hon en liten två månader gammal flicka som akut behövde en placering som också blev kvar till hon blev vuxen. Sedan dess har hon haft minst tre placeringar samtidigt. Anette säger att drivet att hjälpa kommer sedan hon var barn. – Jag ville rädda världen. Jag gick alltid omkring och bar på djur som jag ville rädda. Sen gick jag hem till gamla tanter och tog ut deras feta taxar, säger hon och skrattar. Då jobbade hon för RinkebyKista men har de senaste tolv åren, när hon jobbat som jourfamilj, tagit uppdrag från sin hemkommun Vallentuna. DET LYSER I Anettes ögon när hon berättar om sitt jobb och alla ungdomar och barn hon haft i sitt hem. Hon utstrålar värme, trygghet och empati. På köksväggen sitter tavlor med bilder på dem allihopa, och för över nittio procent av dem har det gått bra, några har hamnat i tyngre kriminalitet. – Jag har försökt fånga deras personlighet på bilderna och har lyckats ganska bra. Den jag älskar mest är en kille, som gav mig så mycket utmaningar. Han var tolv år när han kom och bodde här i omgångar. Vi hade så roligt även om det var kämpig. Han hade adhd gånger två tusen och tänkte i andra banor. Jag lärde mig enormt mycket av honom, han var helt utan filter, och så mycket kärlek. Han lärde mig att vara öppen och klura ut hur jag skulle få honom att göra som jag ville, det var tankeverksamhet hela tiden. Jag träffade honom nyligen och han kastade sig runt halsen på mig, säger hon och ler och tillägger: – Det är därför jag gör det här, bland annat. HON SÄGER ATT vissa av dem inte bara flyttat in i hennes hus, utan även in i hjärtat. – Vissa har tagit plats i mitt hjärta och flyttar aldrig därifrån. Men det är inte enkelt att släppa in människor med trauma i sitt hem. Man kan inte älska alla, och den insikten är viktig. Jag är alltid empatisk och gör allt för att barnen ska må bra. Sen är det nästan alltid de som är absolut svårast och mest utmanade som jag faller för mest. De som jag vänder mig ut och in för. Och när man plötsligt får en kram eller får höra att ”Anette, du är fan bäst, vet du det?” Då känner jag att jag nått fram. Hon menar att det är viktigt att kunna skilja på känslor och uppdrag, annars hade hon inte hållit på så länge. – Man får inte bli besviken om man tycker att man misslyckats. För mig har det hjälpt att inte tänka så mycket utan vara fri och öppensinnad, och inte döma mig själv. Vad gäller jourbiten så har man en begränsad tid att göra det bästa man kan för barnet, under den turbulenta tiden med många turer och många känslor. Och ibland måste man vara lite kall, skulle jag känna hela tiden skulle det bli för tungt. Sen är det viktigt att komma ihåg att de alla har föräldrar, att det inte är deras roll jag tar, förklarar hon. DE SVÅRASTE ÄR de unga tjejerna runt 14-15 år. Inte sällan har de dåligt självförtroende, ätstörningar och självskadebeteende. www.ssil.se | 21