Omtanke 1
pel bytt ut hela personalgruppen sju-åtta gånger
på mina senaste tolv år. Jag tror heller inte att lösningen är konsulter och bolag, utan det bästa arbetet utgörs av samarbetet mellan oss jourfamiljer och kommunen. Vad som är bra är att man lyssnar mer på barnen och även mer på oss som jobbar med barnen, säger hon. VISST HAR HON tänkt många gånger på att lägga av, när det krånglat och inte flutit på. – Det är inte alltid ett tacksamt jobb. Men i slutändan ger det mer än det tar. Många utomstående har föreställningar och fördomar och undrar hur jag orkar hålla på. De tror jag tjänar massa pengar på det här, men nej, jag skulle nog tjäna bättre på Ica. Jag tror att folk är lite rädda och då är det enklare att fnysa åt en. Folk förstår inte hur jag kan släppa in alla stökiga ungdomar i mitt hem. Men det är ju det jag kan, säger hon. Hon har aldrig haft en paus, utan kört på alla år i samma villa på 160 kvadratmeter, och det är fortfarande roligt. Hon berättar att hon har kontakt med nästan alla hon haft hos sig på något sätt. – De hör av sig och frågar hur det är. Sen är det faktiskt så att de ofta har glömt något när de flyttat. Jag låter dem göra det, för då har de en anledning att komma tillbaka. Det ger en trygghetskänsla både för barnen och mig, för då kan jag passa på att kolla hur de mår och hur det går för dem. UNDER ÅREN HAR hon slängt ut två ungdomar. Ja, bokstavligen slängt ut, säger hon. – Det var ett par ungdomar som det inte fungerade med alls. Så de fick gå. Jag ringde socialjouren och sa att nu är de ute. Jag ska inte behöva stå ut med vad som helst. Det skrämmer mig enormt när det pratas om att man ska lägga ner SiS. Var ska vi stoppa de ungdomarna som inte kan vara ute i samhället? Som är farliga för sig själva och för andra? För att varva ner och få egentid har Anette sedan tio år hållit på med miniatyrer. På övervåningen finns tio dockhus, med möbler, dockor och belysning. – Att köpa gamla dockskåpsmöbler som jag reparerar och fixar är mitt andrum. Då är jag på en egen plats där jag kan koncentrera mig på något helt annat och få utlopp för min kreativa sida. Jag jobbar med olika tidsperioder, hur det såg ut folks hem. Jag är också med i miniatyrklubbar där vi visar varandra våra miljöer. Anette menar att det behövs flera människor som vågar ställa upp för barn och ungdomar i kris. – Det är inte så svårt och man får så himla mycket tillbaka hur tokigt det än kan vara ibland. Det är värt alla kamper och vakna nätter, säger hon. VAD FÅR MAN som stöttning själv som familjehem? Anette berättar att hon har handledning men att det inte alltid fungerar. – Det är svårt när det kommer en handläggare som är 25 år, som bara har pluggat sig till hur man ska göra, det blir lite av en krock känner jag. De har läst vad man gör med en ungdom men vi familjehem läser den specifika ungdomens behov. Vi gamla rävar skulle sitta på de där posterna, kan jag tänka ibland. Men jag skulle vilja vara mentor åt dem som är nya jour- och familjehem, men det är aldrig någon som har nappat på idén om att använda sig av mentorer, tyvärr. Anette ger sina bästa tips till dem som funderar på att bli jour- eller familjehem. Anette har som hobby att bygga och fixa med miniatyrer. www.ssil.se | 23