NG Gbg 1
JELASSI: ”DET JAG SÄGER SKA BETYDA NÅGONTING” När
Fatima Jelassi var 18 år började hon prata. Prata om det som tidigare bara formulerats i privata dikter. Producenten Nils ”Nisj” Svennem Lundberg lyssnade, och hjälpte Jelassi att få utlopp för det musikaliskt. Till sommaren är hon aktuell med sitt debutalbum Dom har bara gett mig ett namn. TEXT: MARIMBA RONEY FOTO: ISSAR CERRATO I mars 2019 debuterade Jelassi med Keff båt och i november samma år kom EP:n Port 43, ett egensinnigt första smakprov från en ung artist som börjat bearbeta sina känslor och trauman. Jelassi presenterade EP:n med orden: ”Ni passerar första dörren i alla fall. Sen kommer hemdörren och sen dörren in till mitt rum. Köksdörren. Min själ har många rum. Vissa kommer vända i porten, det hör till för jag vet att min historia inte passar alla, men dom som vill följa mig längre än så kommer kunna hålla värmen med dem här låtarna, tills jag är redo att släppa in er hemma”. MED SITT KOMMANDE debutalbum Dom har bara gett mig ett namn är hon redo att släppa lyssnaren över tröskeln. Där fortsätter Jelassi att gräva i sitt förflutna och de personliga svårigheterna som fortfarande finns. Med en mamma som tagit överdoser, åkt in och ut till Beroendeakuten, har Jelassi både som barn och vuxen fått tillkalla polis och ambulans, bönat och bett socialtjänsten om hjälp, hört om och om igen från mamma att det inte ska hända igen. Just nu är mamma ren. Kanske ändå, hoppas Jelassi, är det nu det håller. Känner du att du blottar dig för mycket? – I början gick allt väldigt snabbt och då kunde jag känna det. Jag hade ingen tanke på att släppa musik. Så släpptes låtar, det blev mycket snack, jag gjorde intervjuer. Ibland sa min mamma att hon var ledsen över något jag sagt. Att prata ärligt om sin mamma är också tabu inom hiphop, man ska hedra sin mamma, och jag var rädd att folk skulle se det som att jag snackade skit om henne. Men nej, det känns inte fel. Jag tänker inte skämmas över min mamma. Och jag vet att det finns dom därute som behöver höra det. De ska veta att det går att bli något av dig, även om du har en förälder som knarkar eller vad det kan vara. – Det är också viktigt för egen del. Jag tänkte innan att jag inte kunde lägga mina problem på någon annan. Musiken är verkligen min terapi. Det är saker jag inte har klarat av att formulera för mig själv eller berätta för andra, ibland saker som jag har förträngt. När jag skriver händer det att jag gråter. När det väl väller över mig, då väller det över. Allt rinner ut. Om jag inte hade musiken hade jag nog varit tyst. NILS ”NISJ” SVENNEM Lundberg, som är Jelassis producent och allt i allo fyller i: – När vi släppte Keff båt förstod vi att media och andra skulle nappa på traumavinkeln. Det var oundvikligt. Hon är sig själv, det går inte att skilja på Fatima som person och musiken och media är besatt av att skildra trauma. Det svåra har varit att balansera det, för när man pratar om trauman så förväntas man vara klar med dom, att vara en förebild som tagit sig igenom det. Men Fatima går igenom saker nu och behöver fortfarande jättemycket hjälp själv. Fatima, du pratar om dig själv som ett maskrosbarn, att du har lyckats styra bort från dina föräldrars destruktivitet. Hur kommer det sig att du har klarat det? – Räddningen var att jag flyttade till mina farföräldrar i Tunisien och fann min religion. Gud är en stor anledning till att jag hållit mig lugn. Jag var tio år och hade inte förstått att min mamma hade ett missbruk, hon var en vanlig mamma. Min pappa, som jag alltid varit jättenära, övertalade mig att stanna i Tunisien och jag blev kvar där i fyra år. – Det vore haram om jag skulle vara arg och bitter på mina föräldrar och ta ut det destruktivt. Mina föräldrar visste inte bättre, de ville inte sina barn illa. Jag vet att de känner skuld och ångrar sig. Det finns barn som föds till denna jord och deras mamma är handikappad och sitter i rullstol, de kommer hjälpa sin mamma. Bara för att min mamma kan stå på två ben och prata betyder inte det att hon är fullt fungerande. – Jag är en väldigt förlåtande person. Jag går inte och grubblar över saker, som liten accepterade jag saker ganska snabbt, hade jag inte gått igenom det jag gått igenom hade jag inte varit den jag är idag. Det betyder ändå att du är en relativt stark person och lyckas kanalisera det svåra till något konstruktivt, var har du fått det ifrån? – Min mamma är jättekreativ. Hon skriver dikter, pysslar, målar tavlor. Mina föräldrar har aldrig varit musikaliska, pappa lyssnar på arabisk musik och mamma på ”dunkdunk-house”-låtar. Jag hade en äldre bror som lyssnade mycket på musik och brände skivor till mig. Kläder har jag haft ett intresse för sedan jag var liten. Folk trodde jag var en pojke, hade t-shirts och baggy jeans. Kläder har alltid varit ett sätt att uttrycka mig och spegla mig själv. Du startade ett klädmärke när du var 16 år, varför blev det musik? – För att det är mer terapi. Jag har lättare att uttrycka vad jag tycker och känner genom musiken. Ord är jätteviktigt. Det är 80 procent av min musik. Jag vill verkligen att det jag säger ska betyda någonting. Inte bara för mig själv utan för allmänheten. Men kläder är inget jag lagt bakom mig, jag är på väg tillbaka till det också, det finns mycket konst i mig som jag kommer vilja uttrycka genom mode också. Jag läste nyligen att i Flens kommun har de gjort Kulturskolan gratis och barn med invandrarbakgrund har ökat från 20% till 40%. Hur ska man få barn från dagens underklass in i kulturen, och då menar jag inte bara hiphop? – Det har mycket med ekonomi att göra men också med föräldrars inställning. Pappa är på mig än idag att utbilda mig och skaffa ett ”riktigt” jobb. Jag tror också att det har att göra med att många artister inte visar sig själva till hundra procent. Vi artister är normala människor, vi har också vardagliga problem, vissa artister har säkert inte ens råd med en bussbiljett. Sociala medier bygger upp en image och sedan försöker människor hålla sig till den. Folk ser bara det och tror att det bara är särskilda personer som kan lyckas, att det är värsta grejen och ouppnåeligt. – Var bara dig själv, vad kan hända? Men för att göra det måste man vara en person som accepterar sig själv, som vågar gå utanför sin ”comfort zone”, göra det man själv tycker är bra och tänka utanför boxen. Inom rapvärlden snackar alla om vapen, det är coolt och trendigt nu. Börjar någon betydelsefull snacka om känslor och det säljer så kommer fler göra det. Det handlar om att orka ta lite skit i början bara om man vill vara någon som öppnar upp nya dörrar och inspirerar folk att testa något nytt. JELASSI HAR PÅ sig en gul hoodie med texten ”STS Jelassi”, samma som i videon till låten med samma namn. Det långa håret åtstramat i en tofs bakåt. Vi ses på ett café tidigt en morgon. Hon pratar mycket från första stund. Jag upplever ändå att hon har en stark integritet. Hennes texter och intervjuer må vara personliga och öppna, men framför mig tycks det sitta en privat person, som betraktar och begrundar, som nog inte släpper folk in på livet snabbt. Hon framstår som seriös utan att ta sig själv på för stort allvar. Kanske på ett sätt som jag även uppfattade henne första gången jag såg henne live, som förband till Ozzy sommaren 2018. Öppen, men ändå reserverad. En lågmäld karisma som sa ”ta mig för den jag är, lyssna på vad jag har att säga”. Det har nu gått ungefär 2,5 år sedan den kvällen och covid-19 har gjort att Jelassi inte kunnat spela live särskilt mycket. Jag frågar på vilka sätt hon har utvecklats sedan starten. – Jag tar mig själv mer seriöst nu. När ”Port 43” kom stämplades jag direkt som en förebild. DET BLEV FETT stressigt och svårt att ta in, jag var mitt inne i skiten. Jag hade inte tagit mig själv på så stort allvar, musiken drog i mig mer än vad jag drog i musiken. Jag har fortfarande inte fattat det helt men jag försöker tänka på att jag är en förebild och att det är ämnat att jag ska hålla på med musik. Om man är ämnad för något händer det oavsett hur och när. NR 5, 2021 | NÖJESGUIDEN 67