Nolltretton 1
NOORA SCHRODERUS Magnus Carlson Brunnsvik sounds
Vem har största hjärtat i musiksverige? Många skulle nog svara Weeping Willows underbara sångare Magnus Carlson, och de skulle inte ha fel. När Weeping Willows dök upp på 90-talet fick de vuxna män att gråta i ölen och Magnus blev symbolen för krossade hjärtan och stora känslor. Med tiden har han mer fått rollen av en slags rockprofessor med full koll på musikhistorien, men den där rösten som orsakar rysningar längs med ryggraden har han kvar och då och då levererar han magiska stunder som man bara kan leverera om man har ett enormt hjärta som måste få berätta om de känslor det är fyllt med. Senast var det den fantastiska Hammarbyhyllningen "Vi ses snart igen” i duett med David Ritschard. På “Brunnsvik sounds” har han inventerat sin skivsamling på gammal countrysoul som han tolkar på svenska, sida vid sida med lite nyskrivet material. Kompet är tight och svängigt, produktionen tidlös och elegant. Rösten oklanderlig, hjärtat på plats. Det är inte så att alla låtar sätter jättestora avtryck men hantverket är så väl utfört att det ändå är svårt att värja sig Och att skivans bästa låt heter “Hjärtats väg” kan inte vara någon slump. (TP) Ulf Lundell Rött guld Pugh Rogefeldt Guds finger Om någon trodde att Uffe nu äntligen släppt ett klassiskt julalbum á la bjällerklang, glögg och dans, så får man tänka om. Det här ska snarare se som en samling låtar med vinter- och jultema. Det här är verk som är hämtade från åren 1978-2023 och här bjuds vi på fyra nya inspelningar där bland annat en riktigt mäktig version av ”Snart kommer änglarna att landa” finns med, men även ”God Jul, hejdå”, ”För brödfödans skull” och ”Rött guld” har fått en ny vinterskrud. Sångerna är "Julkort fyllda av värme och förväntningar. Andra gånger minnen fyllda av svärta", skriver skivbolaget Warner i ett pressmeddelande. Och visst är det så. Här finns gott om värme, men här finns också en hel del mörker och vardagstragedi som exempelvis i akustiska ”Dhaulagiri” och ”Hård Vinter”. Där, just i dom akustiska spåren, är Lundell i mitt tycke en mästare. Hans sätt att framföra låtarna med närhet och värme är näst intill förtrollande och det finns en rad låtar på denna samling som med eftertryck visar just det. I år får det ta mig tusan bli Lundell och ”Rött Guld” på julen! God jul, hej då! (JL) Pugh Rogefeldt brukar ofta kallas för den första artisten som gjorde riktig rock på svenska. Det är kanske inte helt sant, men att han är en viktig person i den svenska rockhistorien går inte att förneka. Dessvärre så gick han bort i våras, men hans musik lever vidare. Och nu tar han ett sista farväl i och med denna avskedsplatta ett halvår efter sin död. “Guds finger” består av svenska versioner av gamla gospel- och blueslåtar. Ska man släppa en avskedsplatta så är väl detta ett av de bästa sätten att göra det på. Att Pugh sjunger om Gud och döden på sin postuma platta ger ju en helt annan tyngd till musiken än om han bara hade släppt ett album med vanliga Pughlåtar I texterna reflekteras över livet och livsval till snyggt komp. Nedtonat och rustikt men effektivt och fylligt i sin enkelhet. Och rösten har han med sig in i det sista. Ett riktigt värdigt avslut. Skivan består bara av sex låtar, och köper man vinyl så är ena sidan blank för att betona att det här är ett oavslutat verk. En snygg symbolik. (TP) Dolly Parton Rockstar Dolly Parton har aldrig legat på latsidan och gör det inte nu heller trots att hon fyller 78 år om någon månad. Sedan starten på 60-talet har hon kontinuerligt gett ut typ en skiva om året, och många år fler än en. “Rockstar” öppnar med två egna spår men sen följer en lång kavalkad av coverduetter. 30 låtar totalt, vilket såklart är i mastigaste laget. Hon sjunger “Every breath you take” med Sting, “I hate myself for loving you” med Joan Jett och “Don´t let the sun go down om me” med Elton John. Det vimlar av kända gäster från olika genrer: Rob Halford, Simon Le Bon, Kid Rock och Stevie Nicks för att nämna några. Vissa tolkningar är bättre än andra, och hade hon sållat rejält i materialet hade det kunnat bli en helt okej platta. Den gospelsvängande “Long as I can see the light” med John Fogerty passar exempelvis Dolly mycket bättre än “Wrecking ball”, “Heart of glass” och ett Queenmedley. Produktionen känns i många fall rätt utslätad och trist, och Dollys röst är inte vad den varit, men hon har genom åren byggt upp sådan legendstatus att respekten knappast påverkas av en halvpajig skiva som denna. Och så inkluderar hon “I dreamed about Elvis” och det förlåter det mesta. (TP) NOLLTRETTON 37 OLLE STJERNE 11.11.2023 – 13.1.2024 Foto: Mira Wickman SPECTACLES OF TRUTH