Nollnitton 1
åpor vi minns Best Funeral Ever (2013) Mer bisarr
än risig är denna amerikanska reality från 2013 som följer den inte så vanliga begravningsbyrån Golden Gate Funeral Homes. Affärsidén bygger på “over-the-top” extravaganta begravningar som oblygt hyllar livet och personligheten hos de avlidna. Okonventionellt? Ja, men också fint, härligt och knasigt. Serien vek in hovarna efter två säsonger men då hade dina hornhinnor bland annat hunnit skåda en urna som åker pariserhjul, en kista som rullas mot sitt mål på en konstgjord bowlingbana och en grillsåsfontän med tillhörande statister utklädda till bacon som flankerar kistan. Det som sticker ut mest är kanske det faktum att byrån arbetar med så kallade “professional mourners”, utbildade personer som får betalt för att gråta högt och effektfullt för att uppmuntra sörjandet hos de anhöriga. Något som enligt företagets ägare John Beckwith, Jr, är vardagsmat i begravningsbranschen. Det var däremot ny info för oss. Kid Nation (2007) Håll i hatten för nu blir det tveksam stämning igen. “Hunger Games möter Flugornas Herre men för barn” måste hisspitchen lytt när Tom Forman sålde in programidén till amerikanska kanalen CBS. Kid Nation gick ut på att 40 stycken barn i åldrarna 8 till 15 skulle ta sig an en övergiven “stad” i utkanten av Santa Fe, New Mexiko, och utan vuxnas inblandning eller hjälp bygga upp ett samhälle från grunden. Bland smuts, ohyra och utan rinnande vatten förväntades barnen laga mat, försörja sig utifrån ett klassystem, leda och forma en regering och tja, mest av allt kanske underhålla vuxna. Ambulans tillkallades minst två gånger då barn bränt sig själva i ansiktet med stekfett och av misstag druckit blekmedel. Programmets syfte var att belysa hur svårt det är att skapa ett fungerande samhälle men mest av allt understryker den nog hur det aldrig finns garantier för att pannloberna växer klart med åren. Kid Nation fick ett abrupt slut efter en säsong och en inte helt oväntad stämning (vild gissning av blekmedelbarnets förälder). Mycket skit fick det, men också vissa lovord för sina högtravande ansatser till socialt- och kulturellt experimenterande. Värt att notera är att England genomförde en liknande variant på såpa ett par år senare, Boys and girls alone, som kom att omskrivas i termer av barnmisshandel. Som följd beställde den brittiska regeringen en översyn av deras dåvarande barnarbetslag. Fint när tv kan göra verklig förändring! Queen for a day (1946) Nu tänker du kanske att reality är ett hyfsat modernt fenomen och att det väl ändå var mer värdigt på tv förr och då måste vi tyvärr meddela dig att du har fel. Det amerikanska radio- och tv-programmet Queen for a day har anor så långt tillbaka som 1945 och sändes i lite olika varianter ända fram till 1964. Grundkonceptet för programmet är vid det här laget bekant för oss, kvinnor ställs mot varandra och utför blottande och i viss mån förnedrande uppdrag i hopp om ett pris. I det här fallet inleddes programmet med att de tävlande kvinnorna intervjuades om sina personliga problem. Sedan fick de motivera varför just de hade det sämre ställt än de andra tävlande och slutligen fick publiken rösta fram vems situation som var mest eländig och förtjänade hjälp. Kvinnornas berättelser kunde handla om allt från kroniskt sjuka barn i behov av medicin eller behandling, en ny tandprotes eller ekonomiskt stöd att köpa en ny kyl. I ett program önskar sig en kvinna sängar till sina yngsta barn. Vinnaren utsågs genom en applådmätare, där kvinnan vars berättelse rev ner starkast jubel stod som som segrande drottning. Hon kläddes sedan under musik och jubel i en röd sammetsrock, glittrig tiara och placerades i en tron där hon fick motta sitt pris. Förutom att få hjälp med det hon mest önskade kryddades priset ofta med sponsrade resor, en middag med sin man på restaurang, nya köksredskap och dyra kläder. Programmet mottog rättmätig kritik för att exploatera människors svåra situationer för vinstsyften och har kallats både smaklöst och kvinnoförnedrande. #10 2024 17