Nollnitton 1
Resor vid en massiv järngrind. När jag uppgett mi
tt namn klickas jag in och en person ur personalen möter mig omedelbart för att ta mina väskor och, visar det sig, hälsa mig välkommen. På väg upp mot mitt rum passerar en herre av utländsk härkomst med gymnastikskor från Antwerpen och Todd Snyder-rock stor som en rymdkapsel. Det är sådana personer jag gärna ser som grannar. Med internationell flair. Ett Hem har detta. Resten av Stockholm är som att försöka andas i en plastpåse. Jag undrar var man ska gå ut i den här influencer-staden. Om man ser till stadens köpta influencers tips så är det tydligen Synsam och Dafgårds frysta köttbullar man ska gå till, men det är Bar Europa stockholmssyndroms-människorna pratar om. Bar Europa är ett litet, litet ställe, stort som en busskur, och inredd med små bord, möjligtvis avsedda för speed dating. Nu var det länge sedan jag bodde i Göteborg, men Bar Europa påminner mig om Göteborg. Bar Europa är som ett Uppåt Framåt med dålig budget. Jag beställer lite olika saker från den enkla menyn. Bland annat ostron som jag sparar på en tallrik om Expressens matkritiker skulle dyka upp. I veckan erkände en av dem att hon aldrig ätit ostron. Hade det skett i Frankrike, att en matkritiker inte ätit ostron, hade personen naturligtvis fått gå på dagen. I Stockholm passerar det obemärkt förbi. Sedan letar jag vin som passar 22 min smak. Jag hittar ingenting. Jag dricker istället en öl som inte smakar någonting. På väg därifrån är jag på väg att trampa i något otäckt. Är det Expressens Gunilla Brodrejs illgröna byline-tröja? Nej, det visar sig vara ett djur som kräkts. Jag går till ett kafé i närheten. En barista häller upp kaffedrycken och tillverkar ett löv på ytan med ett leende som låter mig förstå att han är fullständigt övertygad om att han är Picasso. Jag är ledsen om ni vill veta vad kaféet heter, men jag har ingen aning. Vi går vidare till ett annat ställe vars namn inte var minnesvärt. En vuxen person dricker, på fullt allvar, cider. Fascinerande. I övriga världen dricker ingen över 12 år cider. På en scen spelar någon gitarr. Publiken känner igenom honom. I Stockholm är alla kända…i Stockholm. Riche Fenix. En promenad bort. Vi går in. Det hänger vägskyltar på väggen. Finns ingen förklaring, möjligtvis övningskör ägarens dotter eller så har inredaren hoppat på den icke-existerande trafikskoletrenden som Architectural Digest aldrig skrivit om. Vi ställer oss i baren och beställer Sazeracs. Bartendern säger absolut, men kommer snart tillbaka och meddelar att det inte finns någon absint. Vi åker tillbaka till Ett Hem. Jag säger till personalen att jag vill äta middag. Svaret blir en fyra timmar lång upplevelse. De bästa råvarorna i säsong tillagade i den svårbemästrade och gåtfulla brytpunkten mellan klassiskt och avantgarde. Mitt svalg får jonglera med världsomspännande Fabergéägg i olika färger, texturer och smaker och se de speglas mot varandra i ett synnerligen unikt smakkalejdoskop. Jag dricker min favoritproducent Gavenet rakt igenom middagen. Känner ni till Jean-François Gavenet? Det borde ni göra. Det är som att sluka ett svärd av honung utan att bli stungen. Det låter om möjligt pretentiöst och lite för sagolikt för era öron, men det är helt och hållet sant. Sista dygnet tar jag inga risker. Jag stannar helt på Ett Hem. Tränar i gymmet. Drar upp ett bad med badsalt och badolja. Smörjer in hela kroppen med något som bara är tänkt för ögonlocken. Jag tar på mig min korta Bode-jacka, pastellblå Haans Nicholas Mott-kostym och Margiela-kängor och ställer mig på rummets balkong och ser ner över Lärkstaden. Jag går slutligen ner. Checkar ut, betalar och stiger in i taxin. I bilen mot Arlanda tittar jag bakåt och ser landmärken från Stockholm försvinna i bakgrunden. Jag saknar jag New York och Baskiens diton och jag inser plötsligt att Stockholm naturligtvis är motsatsen till en utlandsresa, det är en u-landsresa.