Nollnitton 1
frågar chauffören vad som står på. ”Det är upprör
da frilansare för Svenska Dagbladet som just fått sitt arvode”, berättar han. Jag låter fönsterrutan gå upp mellan kulturarbetarna och mig. Ord som ”hur ska vi överleva” och ”orimligt låga summor” hinner nå mina trumhinnor innan dessa klagorop byts ut mot Steely Dan som spelas upp i mitt mikroskopiska ljudsystem från en dansk tillverkare. Jag ger journalistdemonstrationen 3 plus. Jag gör som jag alltid gör vid ett Stockholms-besök. Först Skogskyrkogården för en promenad. Taxichauffören får koordinaterna och vi rör oss sakta genom stockholmstrafiken. Östermalm. Stopp i trafiken. Två damer i korrekt skurna pastelldräkter framför ett konditori med snirkliga bokstäver som berättar att det har funnits bakverk här sedan 1823. Någon borde meddela dem att det säkerligen är dags att slänga bullarna nu, men det är inte läge för mig att gå ur taxin. Innan vi återigen rör på oss hör jag damerna prata om en Joyce Carol Oates-roman cirkulerande kring kejsarsnitt, kort läkarutbildning och en tid med märklig kroppsuppfattning. Taxin äntrar Södermalm. Här föds kulturdebatter lika farliga som doftljus. Woke är det nya hot yoga. Och det kan när som helst ske ett upprop som skrivs på av ”kända” kulturpersonaligheter eller bara personer som någon gång burit en lampa i ännu en Lång dags färd mot natt-uppsättning. Vi kör längs en gata där djupt radikaliserade personer i funktionskläder rör sig oroligt iklädda kreativa kepsar, ryggsäck på magen och tygpåsar med djärva politiska budskap. Jag betalar taxichauffören extra för att öka hastigheten genom den här stadsdelen. Framme. Ber chauffören vänta. Skogskyrkogården gör mig förberedd på det mesta. Arkitekturen. Platsen. Döden. Det ger mig lugn och harmoni. Detta plus ett Rubinola-äpple från Cajsa Warg är som ett inre spa #10 2024 21 med tillhörande behandlingar. Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz skapelse är vår motsvarighet till Jeremy Irons röst i Peter and the Wolf. Världen stannar upp och likt Prousts madeleinekaka tycks kyrkogården frammana relationen mellan tidens flykt, minnets mekanismer och konstens höga uppgift. Jag är nu förberedd för 48 timmar i monokulturen Stockholm. Vi kör tillbaka mot innerstan. Jag instruerar chauffören från baksätet att försiktigt vissla när vi når ambassadkvarteren i Lärkstan. Jag lyfter då ögonen från Sally Rooneys fantastiska Intermezzo och tittar ut. Schweiz ambassad. Sri Lankas ambassad. Moldaviens ambassad. Slutligen Sköldungegatan 2. Jag säger adjö till chauffören och avtalar tid för återresan till Arlanda. Vänder mig om och trycker försiktigt på en knapp bred