Campus 1
amineh kakabaveh Livet som viLde Under de senaste
två åren har hon varit en av Sveriges mäktigaste politiker. Nu avgår riksdagens enda oberoende socialistiska ledamot. På något jävla vänster lyckades vi träffa Amineh Kakabaveh. text: clara popenoe thor Raden “I think I’ll miss you forever, like the stars miss the sun in the morning sky” ur Lana Del Reys Summertime Sadness har snabbspolats och ljudet har blivit en Tiktok-trend. En video spelar ljudet över några olika klipp på Amineh Kakabavehs anföranden i riksdagen. Hon har inte många anföranden kvar tills dess att hon lämnar riksdagen efter valet. Amineh Kakabaveh har tre intervjuer idag. Hon har precis lagt på med “holländska DN” och verkar ha tagit en löptur. Det är färre intervjuer på sommaren, nu ligger snittet på fem om dagen istället för hennes vanliga åtta. Sedan hon lämnade Vänsterpartiet sommaren 2020 har hon inte haft någon sekreterare, pressekreterare eller andra tjänstemän. – Jag har inte alls semester. Det är bara jobb, jobb, jobb. Pressen från pressen är det som varit jobbigast. När Kakabaveh blev partilös och fick en vågmästarroll under de senaste två årens budget- och statsministeromröstningar var det många som ville få tag på henne. – Jag hade inte tänkt att medierna skulle vara intresserade. Det var det sista jag tänkte på. Jag vill inte ge upp, jag har aldrig gjort det. Sedan jag var liten har jag kämpat för mina och andras rättigheter. Jag tyckte det var rätt och korrekt, så jag ger aldrig upp. Det känns omöjligt att du aldrig gett upp på någonting. Inte ens att sätta ihop en Ikeamöbel? – Jag är envis. Även om jag ger upp för stunden går jag tillbaka och försöker fixa det. Allt går bara man har tålamod och inte ger efter. Det är också erfarenheter av ett svårt liv som gör att man blir som jag, tror jag. Jag har levt mellan liv och död, både som peshmerga men även som barn. Om vi hade bröd hade vi inte ost. Hade vi ost hade vi inte bröd. Man blir lite stark. Hur ser din vardag ut under hot av Erdogan? – De som hotar mig är grå vargar och Erdo anstödda grupper. Det är ju jobbigt såklart att det ska behöva vara så, men jag räds inte. Mest av allt avslöjar Erdo an sig själv när han kräver att jag ska utlämnas till ett land som inte är mitt. Tiktokanvändaren som kommer sakna Amineh som stjärnorna saknar solen i morgonhimmeln hör till en stor skara beundrare. I den kurdiska rörelsen är hon nästintill helgonförklarad. – De är så snälla! Jag har gjort saker som inte många män och kvinnor gjort. Känd vet jag inte om jag är, kanske bara inom de kretsarna. Jag har bara gjort min plikt. När folk tackar mig, när folk skickar blommor känner jag att det värmer väldigt mycket, men jag har bara gjort min förpliktelse. Jag är ingen hjälte, jag är bara socialist. Holländska DN släpper sin intervju och det enda som är begripligt är Het Zweedse parlementslid Amineh Kakabaveh (51). På passet och Wikipedia står det 1970, men hon säger att hon nyss fyllde 47. – På papper är jag fyra år äldre. Någon gång i mars 1974, en regnig dag nära iranska nyårsafton har min mamma sagt att jag föddes. I princip alla mina syskon vet inte sina födelsedatum. Jag minns när mina syskon föddes, men inte vilken dag. Av Amineh Kakabavehs sju syskon är det fem som bor kvar i Kurdistan. Senast de sågs var 2002, den första gången hon träffade familjen sedan flykten 1986. Hon återförenades med sin familj ännu en gång i Turkiet 2014, men sedan Erdo an kom till makten är det inte möjligt för dem att träffas där längre. – När man kommer från samma sorts miljöer som jag gör förstår man vikten av demokrati, säger hon. Samtalet kommer in på segregationen, och ett uttalande som integrationsminister Anders Ygeman gjort om att reglera hur många med utomnordisk bakgrund som ska bo i ett visst område. – För 20 år sedan sa jag till Vänsterpartiets ansvariga att vi inte ska låta människor som kommer till det här landet bestämma själva. När jag kom till Sverige, ensam, och hamnade i Västerås var det inga problem. Har man barn och unga och hamnar i ghetton är det inte de familjernas fel. Det är samhällets fel. Ingen orkar ta den här fighten på sättet som jag tagit. Tyvärr. Det har väl att göra med hur bostadsmarknaden ser ut också? – Jag har stått i bostadskön i 22 år. När jag söker får jag upp lägenheter i Botkyrka, i Haninge, i Skärholmen, där jag bor nu. Det är svårt för många. Även om man är riksdagsledamot. De flesta invandrare, deras barn flyttar in till stan. Föräldrarna är kvar i förorten. De flesta av mina vänner är inte kvar här i Skärholmen. De har förkovrat sig, skaffat bra utbildning, tjänat pengar och köpt lägenhet i Liljeholmen, på Söder- och Norrmalm. Så det är fel att tro att alla invandrare är en belastning, ett problem. Om alla invandrare bor i ett område som Djursholm finns det inte problem. Problemet är klass, klass, klass. Ingen säger tvärtom, att det är ett problem alla rika bor i samma område. 10 CAMPUS