Campus 1
poLis ”vi är inte känsLokaLLa bara fÖr att vi bär
uniform” Mörkar poliser sitt yrke på krogen? Polisassistenten Felicia låter oss nosa på en arbetsvardag som för den oinvigde endast kan jämföras med något från Tunna blå linjen. text och foto: linn koch-emmery – Jag jobbar i yttre tjänst, vilket innebär att jag jobbar ingripande. Jag bär en uniform och sitter i radiobil. Det är ett varierat arbete och innebär inte bara att vi åker på larm från Sos. Radiobil, då tänker jag att ni sitter två och två och äter trekantsmacka och så får ni ett larm och då är det blåljusen på och dags att jaga bovar. – Haha, men lite så kanske.Vi sitter ju oftast två och två i en bil och åker runt och väntar på att bli tilldelade jobb, eller så letar efter eget. När det är lugnt har vi istället möjlighet att ta egna initiativ och jobba med vår lokala problembild. När man letar efter eget, vad kollar man efter då? – Det beror lite på vad man har för problembild i området där man jobbar. Men att man letar efter narkotika är inte helt ovanligt. Då kliver vi ur bilen och promenerar runt istället. Är det en planerad insats kan man få med sig en hund men annars letar vi själva, till fots. Vi kollar efter gömmor. Går det någonsin att stänga av polisögonen, eller går du omedvetet och letar efter knark när du är ute och tar en avslappnande promenad efter jobbet? – Nej, jag letar inte knark på egen hand, men polisögonen är alltid på. Jag har svårt att stänga av men jag upplever inte att det är ett problem. Jag är observant av naturliga skäl, man märker av avvikande beteenden och folk som sticker ut ur mängden. Polis var ingen barndomsdröm och Felicias väg till yrket är både lång och krokig. Hon gick musikgymnasium och det fanns tankar på en karriär inom radio. Men när hon besökte en mässa för högskolor fick hon upp ögonen för soldatyrket och tänkte att hon kunde vidareutbilda sig inom försvaret. Men så blev det inte heller, hon blev inte antagen och planerna på framtiden las på is. Istället började hon jobba på ett lager. – Jag har haft en lite trasslig uppväxt, det var mycket bråk och tjafs hemma. Inte allt för sällan var polisen hos oss och många gånger fick jag ringa efter de själv. Det fanns en period när jag kände att den enda gången jag var trygg var när polisen var där. Men den upplevelsen väckte inte heller en önskan att bli polis. Jag tror jag var ungefär 23 eller 24 när lampan tändes, jag såg i princip en polisbil åka förbi och fick en impuls. En tjej som körde samma gruppklass som mig på gymmet hade en vattenflaska med en polisutbildningen-logga på och jag berättade att jag var intresserad av att söka. Hennes svar var: “Gör det, de stänger ansökan idag”. Det kändes som ödet. Och sen dess har inget känts så självklart. Det är ganska tuffa ansökningskrav? – Ja, nu har de ändrat lite sen jag sökte in tror jag så jag vet inte exakt hur processen ser ut nu. Men när jag sökte så gjorde du ett simtest inför kallelsen. Sen var det en intervju med psykolog och jag gjorde även en form av IQ- och personlighetstest. Om du klarar de här första testerna går du vidare till konditionsoch styrketest. Slutligen var det drogtester och en säkerhetsprövningsiöntervju med en polis. Det låter nervöst med så många olika moment. – Ja, nu vet jag att de kortat ner processen lite men för mig tog det nästan ett år från sökdatum till att jag stod där vid kursstart. Vad är det bästa och det sämsta med ditt jobb? – Det bästa är variationen! Området där jag jobbar har ett högt tryck på jobb och det är varierande uppdrag. Man vet aldrig vad dagen har att erbjuda. Jag älskar tanken på att komma till jobbet och inte veta hur dagen kommer att se ut, det stimulerar mig mentalt. Det sämsta är när man får möta samhällets baksida, människor med missbruksproblem och psykisk ohälsa. Då behöver vi samverka med andra aktörer i samhället som psykiatrin och sjukvården, vilket kan göra att man känner sig både frustrerad och hjälplös. Men annars tycker jag inte det är så mycket dåligt. Man utsätts för en hel del och får ta del av livsöden som andra kanske inte ser. Hur gör man för att inte ta med sig jobbet hem? – Jag vet inte faktiskt. Vi kollegor pratar mycket med varandra, har avstämningssamtal efter vissa tuffa pass och sådär. Sen gör själva uniformen mycket för mig, när jag tar av mig den tar jag av mig jobbet också. Och när jag rustar på och laddar pistolen gör jag mig redo mentalt för att “nu kan vad som helst hända”. På samma sätt checkar jag ut när vi rustar av. 22 CAMPUS