Campus 1
amineh kakabaveh Detta är ett glädjande besked fr
ån Kakabaveh. Jag hör omedelbart av mig till min invandrade mamma i Djursholm och meddelar att hon inte är ett problem. Amineh fyller på med att segregationen inte bara är ett problem för förorten, utan ett problem för hela samhället. – Det är självklart att om vi inte har bostäder för de som redan finns, om vi inte har bra skolor eller sjukvård så kommer det drabba de som redan bor här och de som kommer hit. Det är många saker som hänger ihop som folk inte vågar prata om. Men jag vågar, och när jag vågade prata om det ville inte Vänsterpartiet ha det. Då blev det bråk och gnäll och till slut tvingades jag lämna. Kakabaveh menar att klassperspektivet är viktigt, men det är inte hela problemet. – Mina vänner och bekanta som är rika har inga problem. Hälften av dem bor på Liljeholmskajen. Det är ingen som säger att Liljeholmskajen är segregerat. Jag har grannar som är tio gånger rikare än någon annan som vuxit upp i Sverige. De köper sina lägenheter i cash. De är de rikaste från Damascus och Baghdad och Dubai. De kommer hit inte som flyktingar utan som företagare. De hämtar hit släktingar och plötsligt går de i konkurs. Migrationspolitiken är totalt misslyckad. Det är inte för dem som behöver. Hela Skärholmen är tomt på sommaren. Alla åker hem till sina hemländer, och alla kom i nöd. Jag lovar att folk som säger att de absolut inte kan stanna i hemlandet är i hemlandet så fort de får uppehållstillstånd. De gör business, besöker sina familjer. Det finns ingen kontroll. Det sabbar för de som bor här och det påverkar integrationen och resursfördelningen. Jag blir upprörd, säger hon. Efter 14 år som riksdagsledamot tycks det inte råda någon politisk depression hos Kakabaveh. Hon glider lätt in i brandtal och det går inte längre än någon minut mellan gångerna hon nämner vikten av demokrati och mänskliga rättigheter. Flera små partier har nominerat henne till att ställa upp till riksdagen, men hon har tackat nej. – Jag har fem och ett halvt år universitetsstudier i ryggen och är inte en sådan som blir arbetslös. För mig är politiken en kamp, och jag hoppas att det finns många i det här landet som vill och ska starta en politisk rörelse som kan göra skillnad. V är som S för 5 år sedan, S är som M för 10 år sedan och alla är trängda till höger för att de ska vara regeringsdugliga. De tänker kortsiktigt. Jag kommer alltid vara politisk - om jag inte tillhör ett parti kan man påverka på gräsrotsnivå. Jag är ju gräsrot, jag är varken hora eller kuvad. Det är ett konstaterande men Varken hora eller kuvad är också namnet på en organisation för kvinnors rättigheter som Kakabaveh varit ordförande för sedan 2005. Hon är en kvinna med många epitet. Det kanske allra främsta är politisk vilde. – I den bemärkelsen man har använt det är det faktiskt respektlöst. Jag är partilös och oberoende socialist, men termen politisk vilde är mer medial. Det beror på hur man använder det, men det är klart att det inte är positivt. Termen vilde råkar sammanfalla med många stereotyper och namn kring kurder, som länge kallades bergsturkar i ett försök att förneka deras kulturella identitet. – Jag har mer humor än så, jag är inte så lättkränkt. Jag kämpade i Vänsterpartiet emot identitetspolitik. För mig är ideologi, vem du är och vad du står för viktigare än din färg och så vidare. Vad är det vildaste du gjort? – Det är jättemycket saker. Att lämna mitt hem och bli peshmerga i tonåren, till exempel. Hon tillägger senare att hon även plankat på tunnelbana och spårvagn. 12 CAMPUS