NG Sthlm 1
D et är försommarens hittills varmaste dag och ja
g står på Årsta Torg och väntar på Josefine Jinder. Vi har båda missat att det är en röd dag, men lyckligtvis har även hennes favoritcafé gjort detsamma och håller öppet trots att dagen fortfarande bara är morgon. VI HINNER KNAPPT sätta oss på en bänk utanför cafét innan det kommer fram en mamma med sin dotter och tackar för musiken. Josefine skiner upp och tackar i sin tur för den fina komplimangen. Mamman ber henne lova fortsätta göra musik, inte minst för kommande generationer. – Jag försöker, lovar Josefine. I PRESSMEDDELANDET TILL Little Jinder’s Unreleased Romance citeras Josefine med följande ord. – För sju år sedan, innan jag släppte min första låt på svenska tänkte jag inte ens att ett liv i lilla töntiga Stockholm var ett alternativ, men musiken skulle hålla mig kvar. Alla drömmar kanske inte ska uppfyllas. Det är ändå de som håller mig skrivande. DETTA FÅR MIG givetvis att fundera på vilka alternativ som kändes mer lockande för sju år sedan. – På ett sätt säger jag lite emot mig själv för jag släppte ju faktiskt en skiva på engelska när jag var 19. Den kom ut på en New York-label och tanken var att jag skulle bo där eller i London, bli en sån person. Men jag tror att jag gjorde det där för tidigt. Jag var för ung och för dålig, men sjukt naiv och hade väldigt bra självförtroende. Det flög inte vilket gjorde att jag föll ganska hårt. Det var inte förrän jag började skriva på svenska som det funkade, så på ett sätt fanns det inget annat alternativ. Framför allt i början tänkte jag så mycket större, att jag inte bara skulle bli en artist som sjöng på svenska. Är det inte mer eller mindre en förutsättning för att vara artist att ha bra självförtroende och kanske låta sig vara lite naiv? – Jo, och det är därför det blir jobbigare och jobbigare med åren. När jag var yngre så kom det bara av sig själv naturligt. Nu har jag blivit allt jag föraktade då, typ ”vem är jag att säga något”. Jag skäms nästan när jag ser intervjuer med mig själv, vad störig jag var och agerade så himla känslomässigt. Det blir så otroligt pinsamt i efterhand. Med framgång kommer ofta någon form av ödmjukhet och det kan bli ganska jobbigt när man har varit en underdog som pekade fuck you till allt och alla. Jag kan fortfarande tycka att jag hade rätt, men jag kanske inte hade behövt säga det. Popscenen är faktiskt fortfarande så fucking boring. Känns det som en förlust att du blev kvar i töntiga Stockholm? – Jag kan ibland känna lite att jag har blivit snuvad på ett liv. Jag trodde att det skulle vara coolare att leva än såhär, att livet skulle vara fetare. Men vad är det? En illusion om något. Samtidigt vet jag att livet ser ungefär likadant ut oavsett om man sitter i New York eller Stockholm. I NOVEMBER FÖRRA året tog Little Jinder farväl både av sitt artisteri på svenska, och samtidigt till Sverige på obestämd tid. Under en avskedskonsert på Mosebacke i Stockholm meddelade hon nämligen att hon skulle flytta till Paris på obestämd tid. – Tanken var att jag skulle flytta dit, och få någon sorts nystart. Men jag blev kär i en person i Stockholm. Efter en månad i Paris bestämde jag mig för att ge upp det för honom och åka hem igen. Du har inte riktigt tappat den där naiviteten. – Nej, och det är det som är så skönt med att ha drömmar. Paris kan fortfarande ligga framför mig. Man minns sina vänner från tonårstiden som åkte till London och Berlin i några veckor bara för att kunna säga att de har bott där. Säger du att du har bott i Paris nu? – Haha, det roliga är att den här gången är det andra som säger det. Jag får fortfarande frågan om jag inte bor i Paris. En månad är verkligen en låg ribba för att bo. Samtidigt kan det vara ett bra sätt att sätta lite press på sig själv. Att säga att man ska göra något innan man faktiskt gör det. – Precis så, jag sätter mig själv i skiten hela tiden på det sättet. Men jag gör faktiskt också oftast det jag säger att jag ska göra. Jag är ingen bullshitter. MED TANKE PÅ hur Jinders cv sett ut de senaste åren skulle det vara förståeligt om en känsla av att ha växt ur Sverige skulle infinna sig. Förutom tre svenska skivor som samtliga mottagits väl av både lyssnare och recensenter har hon bland annat hunnit med att programleda Musikhjälpen, medverkat i två säsonger av Så mycket bättre och haft sin egen tv-serie tillsammans med Markus Krunegård. Hur har du förändrats som person under de här sju åren? – Jag tror att jag är ganska mycket samma person men att egenskaperna har omvandlats något. Hävdelsebehovet finns kvar som en drivkraft men jag är inte lika desperat för att få ett kvitto hela tiden på att jag blir sedd. När jag tog emot min första Grammis sa jag något om att det kändes som att jag äntligen fick finnas, idag undrar jag mer för vem. Samtidigt grät jag senast igår för att jag ska släppa det här mixtapet. Varför grät du? – Jag började ifrågasätta varför jag ska förvirra mig själv och min omgivning. Borde jag inte bara fokusera på att fortsätta skriva låtar på svenska och släppa den där ”stora sanna skivan”. Det pratas om en annan frihet kring mixtapes jämfört med album, var det för att slippa pressen att behöva fortsätta leverera på samma nivå du har gjort fram tills nu? – Absolut 100 procent. Det är bara för att jag ska slippa säga att jag släpper en skiva. Samtidigt för det med sig att hälften av frågorna man får handlar om att reda ut vad som är skillnaden mellan ett album och ett mixtape. Det är såklart en skiva på engelska, men jag vill att folk ska ha en mer lättsam inställning till det och inte att det ska behöva vara så himla konceptuellt. JAG STRYKER MIN nästa fråga, som handlar om exakt detta, och hoppas att Josefine inte hann se den. Vi pratar istället vidare om förutsättningarna som föds av att jobba med detta format. – Som med allt jag gör känns idén jättebra, och utförandet går också bra. Ändå har jag alltid så himla svårt att vara nöjd med något jag har gjort. Jag bara släpper det och använder allt jag blev missnöjd med som bränsle att börja på nästa grej istället. Då är ändå inte ens mixtapet riktigt klart. – Jag har ett stick kvar att skriva. Men i princip är det klart! Jag gillar verkligen Die Together. – Vad kul! Det är Ebbot som sjunger sådär mörkt att det nästan skallrar. FÖRUTOM GÄSTARTISTER HAR Josefine gjort stora delar av mixtapet på egen hand, vilket är ett arbetssätt hon vanligtvis föredrar. – Men i slutändan blir det så sjukt mycket jobb, så jag ställde mig frågan när jag har mått som bäst och kom fram till att det var när jag gjorde Allting suger-skivan med Alexander Berg. Så då tog jag in honom på de delar jag inte riktigt orkade göra helt själv. Fick du den frihet du hoppades på? – Mitt skivbolag förstår nog inte ett skit av vad jag håller på med. Det gör inte processen roligare direkt. Men fem år och tre album, jag behövde verkligen ett break från mitt eget huvud och bara känna att det var kul. Jag hade också tömt mig själv textmässigt. Ganska skönt också att göra det folk kanske minst förväntar sig. – Och förmodligen minst vill ha, det tror jag faktiskt att jag kan ha lyckats med! På tal om det hade du en konsert bokad på Trädgården här under våren, var tanken där att inte spela några av de gamla hitsen? Det låter som att se en konsert med Guns N’ Roses där de bara spelar Chinese Democracy. – Haha, jag hann inte börja repa in den riktigt men planen var nog att hitta släktskap mellan de engelska och svenska NR 05, 2020 | NÖJESGUIDEN 19