NG Sthlm 1
”JAG HAR NOG STÖRRE KULOR ÄN DE FLESTA GRABBAR” M
aja Ivarsson har varit rockstjärna i mer än halva sitt liv, som frontfigur för ett band vars medlemmar har hållit ihop över tjugo år utan avhopp. Nu släpper The Sounds sin sjätte skiva. TEXT: RICKARD TOLLSTOY FOTO: RICKARD TOLLSTOY & DAVID MÖLLER I de sammetsklädda sofforna på Rival i Stockholm sitter The Sounds frontfigur Maja Ivarsson med sin femårige son Dante och väntar på pressdagens sista intervju. Hela The Sounds har åkt upp i samlad trupp från sin hemvist i Malmö och stämningen är ganska trött vid min ankomst. Men som en blixt från klar himmel slår den svenska rockikonen om till sitt soligaste jag medan Dante sitter tålmodigt bredvid och väntar på att pressdagen ska vara över. Hur trivs du med familjelivet? – Jag visste att familjelivet skulle göra mig gott. Jag fick ett barn som jag förtjänade. Min son Dante är min motsats. En lugn och harmonisk pojke som ständigt lär mig om tålamod och den villkorslösa kärleken. Jag har även blivit en rutinmänniska, som man måste bli med barn. Det har gett mig en arbetsmoral idag som är väldigt gynnsam för alla i mitt liv. Jag skriver mycket musik, jobbar i studion, lämnar på dagis och tvättar overaller. Jag älskar kontrasterna, att åka iväg och spela, få leva ut lite, men ändå alltid ha honom vid min sida. Är ni fortfarande tillsammans du och pappan? – Jag visste inte ens att jag var gravid när vi gjorde slut. Jag och Dante har varit ett par, en dynamisk duo hela hans liv. Han har varit med på turnéer sedan han var tre månader. Hur är det att vara ensamstående mamma idag? – Jag har själv växt upp ensam med min mamma. Min pappa gick bort när jag var ganska liten, sedan var det en styvfarsa med i bilden ett tag men det var inte så mycket att hurra för. Jag har älskat varje sekund av att vara själv med Dante. Jag tyckte på riktigt att det var det bästa som kunde hända. Min graviditet var helt fantastisk, jag åkte hem sex timmar efter förlossningen och fixade frillan som om jag skulle ut och slira någonstans. Sedan dess har vi liksom hängt ihop hela tiden. Vi har ett superstarkt band. Hur gick det ihop med musikskapandet? – De andra killarna höll på med en EP när jag var gravid. På ena låten är jag höggravid och har sammandragningar under tiden jag lägger sång i sångbåset. Nästa låt sitter jag och ammar honom samtidigt som jag lägger stämmor. Lyssnar man noga på The Tales That We Tell hör man dova barnskrik i bakgrunden. Hur tror du att det är att växa upp i ett konstnärskap? – Han hatar ju mig ibland när jag kommer hem och vill visa musik, men det är hans vardag, han har växt upp på turnébussar och i studios. Min största rädsla är att jag skulle göra någonting fel i mödraskapet. Jag måste hela tiden överbevisa mig som mamma, samtidigt som jag vet att jag står i bjärt kontrast till många andra mammor med ett vanligt jobb. Tror du att rädslan för att göra fel som ensam förälder kommer från din uppväxt med ensamstående mamma? – Jag tycker att det som klassiskt sett är kämpigt inte är så farligt. Det finns någonting vackert i det vardagliga, att anamma något som dagishämtning eller mellanmål. Då får jag känna mig precis som alla andra för en gångs skull. Jag har levt ett väldigt onormalt liv, och äntligen får jag vara lite normal. Sedan, genom Dantes ögon, märker jag att jag inte är ett dugg normal. Men jag har krattat en bana som tillåter mig att vara en bra mamma och fortfarande hålla på med musik. Hade jag varit 23 när jag fick Dante hade det varit svårare att få till livspusslet. Hur är dynamiken nu när alla bandmedlemmar pushar fyrtio? – Jag tror att vi har haft fördelen av att vara väldigt olika. Man lär sig mycket av att leva så tätt tillsammans och arbeta så hårt som vi gjort. Bara att bo tillsammans i en turnébuss är en ganska onaturlig miljö att umgås i. Vi har lärt oss att man inte behöver ta varje konflikt. Många gånger får man stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Vi har blivit väldigt bra på att parera varandra. Vi är kollegor men jag känner att det är mer som ett äktenskap. Jag är gift med fyra män som jag inte ligger med. Det är en väldigt speciell relation man får om man umgås så tätt som vi från tonåren till fyrtioårsåldern. Jag tror att det är många soloartisters dröm att ha den gemenskapen. Hade du varit där du är idag om du hade gått solo? – Absolut inte, och jag tror inte de hade varit här utan mig heller. Vi har behövt varandra för att nå hit. Vi är fortfarande samma uppsättning som när vi började och det är inte alla band som är det efter 22 år. När vi började att spela så var det många som sa åt mig att akta mig för alla äckliga grisar i branschen, men jag har inte stött på så många. Jag tror att det beror på att jag alltid haft bandet bakom mig. Då kan ingen sätta klorna i mig. Har musiken alltid varit målet för dig? – Om jag ska gå riktigt långt tillbaka ville jag bli glasblåsare när jag var liten. Det kändes spännande. Men jag fick min första elgitarr när jag var tretton och sen var det kört. 18 år sedan debutplattan och The Sounds låter fortfarande som The Sounds, vad beror det på? – Jag tror att det beror på att vi fortfarande är samma medlemmar. Vi är inga duktiga musiker i grunden, men när vi fem spelar tillsammans så låter det på ett visst sätt. Även när vi experimenterar med olika genres och sounds så hörs vi igenom det ändå. Jag tror att det kvittar vad fan vi hade gjort för musik, det hade ändå låtit som oss, på gott och ont. Enträgen vinner, det vi blev hatade för i Sverige förr, är det som gör att vi står oss än idag. Det får vi nog lite cred för. Vad influeras ni av? – Vi har ganska spridda skurar i bandet, men några gemensamma nämnare som vi alla älskar. Går vi tillbaka till begynnelsen skulle jag säga Ultravox. Vi alla går nog mest igång på bra melodier. Vi har ett vemod i vår musik som kanske inte hörs genom högtalaren, men det finns alltid där. Vad lyssnade du senast på i lurarna? – Just nu lyssnar jag inte på något annat än vår egen musik, det är en låtskrivargrej tror jag. Det blir så när man är inne i en kreativ process. Man är ganska egenkär på ett konstigt sätt. En 22 år lång rockkarriär fylld av Grammis, sommarprat, medverkan i Så mycket bättre och en jävla massa hits, finns det något kvar på din bucketlist? – Jag tror att man ska vara jävligt realistisk i det man gör. Jag skulle vilja ”JAG ÄR GIFT MED FYRA MÄN SOM JAG INTE LIGGER MED.”” NR 05, 2020 | NÖJESGUIDEN 23