NG Sthlm 1
“JAG TRODDE ATT DET SKULLE VARA COOLARE ATT LEVA
ÄN SÅHÄR.” låtarna och glida lite mellan dem. Jag fattar också att folk vill höra de svenska låtarna. Samtidigt ser jag också en möjlighet att ta med ett par av de låtar som jag inte spelat så mycket tidigare för att de inte varit singlar. Hur är det annars, är du less på dina hits? – Jag är inte less på mina låtar när jag har ett roligt band med mig och gör en liveshow, älskar för övrigt ordet liveshow. Hade jag bara åkt runt med backtracks och spelat Super 8 och Vita Bergen hade jag inte orkat höra en sekund till. Här kommer ödmjukheten faktiskt in igen också, jag blir sjukt rörd av att folk har ett band till mina låtar. Man speglar sig i publiken hela tiden. Så hemskt är det inte att spela något folk gillar, tvärtom kan det vara en trygghet att ha med sig något man vet funkar. Är det åt det här hållet ditt artisteri kommer att fortsätta dra? – Absolut. Kanske även släppa under andra alias. Samtidigt är jag extremt sugen på att göra nästa svenska skiva. Var det inte precis det som var syftet? – Jo, jag lyckades. Du förärades ganska tidigt med epitetet Sveriges enda rockstjärna. Har du känt en press ibland att leva upp till det? – Jag tycker att ni kallar alla för det. Läste igår att Lorentz skulle vara Sveriges sista rockstjärna. Men nej, jag har aldrig känt mig tvingad att leva upp till det. Däremot tror jag att det har varit ganska störigt för de jag varit kring. Min livsstil under de här åren har stämt rätt bra med det. Jag tycker jag har klarat mig förvånansvärt bra undan konsekvenser med tanke på hur jag har levt. Det är ett under att jag inte har suttit inne. Lika sjukt är det att jag har vänner och är socialt accepterad. Om folk bara skulle veta vad jag har gjort. Har du dödat någon? – Inte vad jag vet. I DEN SENASTE omslagsintervjun vi gjorde med Jinder, för fem år sedan, pratade vi om just detta. Då sa hon: ”Det är svårt att 20 NÖJESGUIDEN | NR 05, 2020 vara rockstjärna idag. Eller, samtidigt inte, för alla artister är så jävla töntiga, de bara hämtar på dagis, ingen knarkar eller festar på riktigt. Folk vill att man ska ta den rollen.”. Vi kommer rätt sökt in på det faktum att Josefine nyligen outade sin graviditet på sociala medier. Grattis! – Notera att betoningen låg på bara, alltså att de bara hämtar på dagis. Det finns ingen mystik längre. Jag vill fortfarande att det ska vara som en dröm, att artister ska sitta på en piedestal och vara lite oåtkomliga. Inte dra runt på en barnvagn och se slitna ut. Jag tycker förövrigt inte att knarka är speciellt kul heller, jag var bara besviken på att ingen var spännande. DET VÄRSTA ÄR ju om man bor på Södermalm. När jag röstade senast, på Södra Latin som är min röstlokal, var uppskattningsvis halva musiksverige där samtidigt. Man kan liksom inte gå in på Ica utan att Dregen står där och klämmer på några avokado. – Exakt, det är inte bra för musiken! Jag vill inte ha det så. Det är inte nice, vem ska jag tycka är cool? En tant med cykelhjälm bryter plötsligt in. – Men flytta från Södermalm då!!! Flytta till Årsta. Jinder svarar blixtsnabbt. – Jag har precis gjort det, det är därför jag är här! Tanten med cykelhjälm mjuknar upp. – Bra. Det bor många musiker här också. VI RÖR OSS tillbaka till ämnet graviditet och barn. Jag blev själv nyligen förälder och trodde fram tills dess att livet skulle förändras helt och hållet på grund av detta. Nu är jag inte lika säker. Jag frågar Jinder hur hennes tankar går kring det. – Min största rädsla är nog det klassiska, att man ska bli så himla begränsad. Men samtidigt blir det samma grej som med musiken, begränsad från vad? Var inte jag ganska trött på det jag gjorde innan? Det jag tycker är mäktigast med att jag ska få barn är att det är sånt jävla allvar. Stor kärlek, jättemycket ansvar. Det är nog det jag har saknat när inget har spelat någon roll och allt bara har varit upp till mig. Jag tror att jag kommer tycka det är skönt att något annat tar fokus. Att vara gravid tar också lite udden av det här med pandemin. Jag tror jag hade varit ännu mer neurotisk om jag varit singel med en inställd turné och suttit ensam i min etta på Ringvägen medan folk bara dör. Visst det påverkar mig nu också, inte minst ekonomiskt. Men jag ska få barn i september, så det känns lite whatever. FÖR FEM ÅR sedan, när vi gjorde den förra omslagsintervjun med dig uttryckte du en rädsla för att ditt liv skulle fortsätta kretsa runt artisteriet och att festa. – Sa jag det? Herregud vad rätt jag hade. Men den rädslan har jag förlikats med. Vad sjukt att jag var rädd för det, det var samtidigt det enda jag ville. Att dra ner på festandet… – Vilket du förmodar att jag har gjort. ...brukar kunna ha en tendens att dra med sig en massa andra hobbys. Är det något du har upplevt. – Om jag inte var gravid så absolut. Men då jag har mått så konstigt har jag inte riktigt haft ork med det. Jag har mått piss och är svintrött, man går liksom runt och bär på en själ till. Jag hörde emellertid att du snöat in så pass mycket på trav att du nu är på väg att köpa en egen häst? – Jag vill köpa in mig och bli delägare i en häst, inte äga en egen häst och ha massa ansvar. Trav är annars en alldeles perfekt hobby tidsmässigt. En gång i veckan, jag och taxichaufförerna. TRAVINTRESSET HAR ÄVEN lett till att Josefine i samband med Elitloppet ska leda det livesända travprogrammet Jinders Travhörna. Som vi har varit inne på tidigare har du haft rätt många järn i elden. Kan du inte berätta om vad du tackat nej till? Jag misstänker att Let’s Dance och Fångarna på fortet varit och ryckt i dig minst ett par gånger. – Men alltså jag vet. Det har varit alltifrån hokus pokus-program till Hela Sverige bakar. I vissa fall blir man faktiskt kränkt, liksom hur fan tänker ni? Skämtar du? Vad är det konstigaste förslag du fått? – Det var nog att programleda Paradise Hotel. Men det tackade min pressperson nej till åt mig, och det var nog lika bra. Tittar du på Paradise Hotel? – Nej. Synd! Det hade blivit bra tv. Ångrar du något du har varit med i? – Det skulle vara Expeditionen. Men det var bra cash och jag var nyfiken på naturen. Fram tills dess var min tumregel att det skulle handla om musik, men jag behövde pengar och man kan inte alltid vara helt linjär. Expeditionen ångrar jag dock, det kan jag stå för. Men vem bryr sig? Jag såg på Instagram att du tagit körkort nu. Kan man officiellt säga att du har blivit vuxen? – Jag vet inte, det beror på vad man menar med vuxen. Det du egentligen säger är att jag håller på att bli gammal. Det gillar jag inte. Skulle det vara så fel? – Nej, tvärtom. Det värsta som finns är fan åldersnoja. Jag har porträtterat ungdomen så himla mycket och romantiserat den, men det vore patetiskt att fastna i det för länge. Min största rädsla är att vara rädd för att växa upp. Jag vill att det jag skriver ska bottna i mig och där hoppas jag att jag kan fortsätta att vara stark. Det viktigaste i livet är ändå att vara cool, och om man lever ett ocoolt liv så får man se till att göra det coolt, inte låtsas vara en ungdom i sin musik. Det tycker inte jag är coolt. Det låter som att du är rädd för att bli en Håkan Hellström. – ”Studentflak”? Tur att jag inte tog studenten då. Nej men han sjunger väl ändå inte att han är på ett flak? Jag har inte lyssnat på texten. Jag tycker om Håkan, han skriver jättefina texter.