Årsskrift 2011 1
låg bortom möjligheternas gräns att få spela den.
Något år senare kom pappa Adolf hem till Lerberget med riktiga golfklubbor från Aberdeen. En driver, en baffy, en järnfemma, en järnsjua, alla med träskaft. Och så en järntrea med stålskaft! ”Alla kom från olika häraden”, som Johny uttryckte det. Han är osäker på om han spelade med de klubborna när han gick till final i det allra första svenska juniormästerskapet på Båstad 1939. Det kan mycket väl ha varit så. Johnys direktimporterade klubbsamling väckte stor uppmärksamhet bland de övriga i caddiegänget som fick nöja sig med trasiga hickoryklubbor som man kunde reparera. Det var heller inte helt ovanligt att överta en klubba som den man bar för skänkte bort efter en usel rond. D till caddiemaster, satte en ära i att inte förlora sin spelares boll. En sen höst bar han för en greenfeespelare, en dam. Det började snöa och blev allt svårare att hitta bollen. På nian såg han var driven hamnade, men kunde sedan inte hitta bollen. Han vandrade fram och tillbaks, kors och tvärs, men fick ge upp och var förkrossad. Damen gav honom ändå, vid sidan av 50öringen, ett äpple i dricks. Han minns det tydligt. et var viktigt att hitta bollarna, för det var ont om bollar. Johny, som så småningom avancerade En upphittad boll var värdefull. Jörgen Wessne var tio år 1931 när han letade bollar på banan och kommer ihåg att han fick 25 öre styck av tränaren Barlow, som sedan sålde bollarna vidare med förtjänst. Gösta Sieurin var sommargästcaddie. Han växte upp i Svanebäck tillsammans med pappan Emil, överingenjör på Höganäsbolaget, mamman Astrid som ritade klubbhuset, och tre syskon. Familjen hade det väl förspänt ekonomiskt, men när caddien Gösta skulle börja att själv spela golf var det inte heller här tal om att köpa nya klubbor. Överingenjören tog med sig ett par engelsktillverkade klubbor till bysmeden som efter bästa förmåga fick hamra till grova kopior. Långt före ungdomsgårdar och fritids blev golfklubben en fast punkt i tillvaron där man som caddie blev en del av ett sammanhang, där man kunde bli sedd och uppskattad, inte bara av jämn åriga, utan också av många äldre. För några i caddiegänget öppnade golfen dörren till möjligheter som annars hade varit utom räckhåll. Och till skillnad från det långsamma livet på landet hände det ständigt saker på klubben. Johny erinrar sig en augustinatt nere vid klubbhuset. Instruktören Roberts (1935 års säsong, förf. anm) som var väldigt uppskattad av caddies hade blivit inbjuden till medlemmarnas årliga kräftskiva och fått i sig lite för mycket, engelsmännen var ju inte vana vid snapsar. Det hela slutade med att caddies tillkallades för att bära hem honom. Han bodde tvärs över vägen hos trädgårdsmästarns, vid Bäckabo. hämta dyrgripen. Att sätta klacken i den egna spelarens boll var otänkbart, och det var upp till den andre spelarens caddie att hålla uppsikt över sin spelares boll. Habba hade ett speciellt trick. När han följde sin spelare efter driven på ettan och någon mötande från trean hade slagit andraslaget ut i den sandiga ruffen längs med havet, kunde han, om inte den mötande bollens caddie var för nära, i steget och till synes oberörd, trycka ned den förlupna bollen med klacken så att ingen annan än han själv kunde hitta den. På återvägen på trean kunde han sedan diskret 20 1934 försvann plötsligt flera medlemmar i klubbens inre cirkel för att starta Helsingkrona Golfklubb, den som ett år senare döptes om till Rya, söder om stan. Vad tyckte man om det? Johny svarar att det inte gjorde nånting alls, för bland dem som slutade fanns det några som man inte gillade att bära för. Sven-Eric Fridlund kommer ihåg en händelse som säger mycket om förhållandet mellan instruktören och klubbens caddies. Det var någon gång i mitten av 1930-talet. Det var kallt och