Årsskrift 2011 1
– nu ska golfen få tid Hasse spelade första ronde
n i hickorymästerskapet tillsammans med Peter Nordwall, till vänster, och Chris Homer. hickoryspel med sina fasta spelytor och rödsvingelgreener) och hade kommit underfund med att nästan vad som helst kunde hända i vändningen på toppen och i träffen på grund av skaftens egenskaper. Med en målsättning att gå under 90 slag på varje varv och klara ”cutten” var det med nyfikenhet och förväntan som jag tog första tee i besittning för den första ronden. En bra drive senare hade jag ca 130 meter kvar till en upphöjd green. Då, i mitt andra tävlingsslag med hickoryklubbor, kom den första snytingen, en rejäl duff som flyttade bollen ca 50 meter! En liknande miss hade jag inte varit med om sedan början av 70-talet men jag märkte att det var mycket lättare att lägga denna miss bakom mig och gå vidare än vad jag normalt har haft efter missade slag med moderna klubbor. Några timmar senare, med två hål kvar att spela, befinner jag mig på 3 slag i greenbunkern på det 17:e hålet. Fyra bunkerslag senare uppskattar jag Gene Sarazens uppfinning mer än någonsin och går av greenen med en 9:a på scorekortet. Nu krävdes det en 4:a på sista hålet för att spräcka 90. En hookad drive lämnade mig ca 95 meter till en tajt pinne bakom en bunker på vänster sida. ”Fega pojkar får inte kyssa de söta flickorna”, så jag satsade på att landa bollen över bunkern i semiruffen och hoppas på att lutningen skulle ta bollen ner mot hålet. En perfekt slagen ”rut iron” gjorde jobbet och med en putt från ca 2 meter avslutades ronden med mitt livs första hickorybirdie och 88 slag. Första målet klart! I nför dag två var såklart förhoppningarna om en förbättring stora och de första 7 hålen gick skapligt men på utslaget på hål 8 lämnade klubbhuvudet på min brassie sitt skaft och flög in bland träden till vänster. Jag vet inte hur länge reglerna tillåter spelaren att leta efter ett klubbhuvud men vi tittade in kanske 5 minuter men fann inget. Drivern hade visat sig ha för lite loft och vara synnerligen svårspelad så nu fick jag förlita mig på min långa järnklubba från tee. De sista nio hålen gick skapligt sånär som på två katastrofer 5 ▼