Omtanke 1
Carl har brottats med sin rädsla för att inte var
a bra nog, att inte ha kontroll och sin tendens att se på mig själv som ett offer. Foto: Magnus Liam Karlsson förlorade både syn och hörsel på ena sidan. På den tiden var det mer kutym att skjuta under midjan. Hade det hänt idag hade jag varit död. Carl berättar att han efter operationerna, som pågår än idag, isolerade sig. – Jag gjorde mitt liv väldigt litet, som personer gör som behöver skydd. Jag hade en livvaktsfirma som kom in och jobbade ihop med polisen. All fokus var på min rehab som var lång och tuff, bland annat skulle jag lära mig att gå igen. Jag gick in i en bubbla och mina copingstrategier var 14 | www.ssil.se att titta på serier och köpa och sälja bilar, eftersom jag är bilintresserad och ville fokusera på någonting. Han är idag fortfarande försiktig med vilka han släpper nära inpå sig. Det är något han får jobba med aktivt. – Det har inte kommit naturligt, utan krävt aktivt arbete. Precis som det var när jag hade slutat som livvakt. Jag har genom åren lämnat personer som varit nära, flickvänner, kollegor och personer jag skyddat. Att ge upp, starta om och bygga upp på nytt gång på gång kräver en del. Att anpassa sig, vara social och inte alltid kolla efter fönster, bakdörrar och eventuella vapen. Jag var nästan i hamn, när jag själv blev attackerad, berättar Carl och fortsätter: – Idag sover jag gott och har ingen PTSD. Jag har jobbat mycket med tacksamhet och acceptans och tagit emot all hjälp jag kan få. Jag gör så gott jag kan enligt vad jag tror är ett fullvärdigt liv. Jag kan idag inte värdera varken min sjukdom eller skjutningen som något negativt. Allt sammantaget har byggt upp min mot