GLAS 1
/ KRÖNIKAN / Lena Gustafsson FÖNSTERRUTAN GRÄNS O
CH PORTAL MELLAN UTE OCH INNE Jag står vid fönstret och tittar ut. Rutorna på vid gavel. Det som är utanför släpps plötsligt in. Vinden bär med sig doft av hägg och gör mig sällskap där jag slår mig ner vid mitt köksbord. Svalorna far genom luften livfullt kvittrande, och på avstånd det monotona ljudet av en traktor. I dess kölvatten skränar måsarna. Vårens ljud blandas med skvalet från radion som står på och kanske förnimmer paret som just passerar vid grinden att jag har nybryggt kaffe i koppen framför mig. Må hända retar doften deras sinnen och får dem att snabba på sina steg hem till förmiddagsfikat? Precis som det yttre tar sig in smiter det som är inomhus ut. Fönsterrutan är både gräns och portal mellan ute och inne. Laddat med symbolik återkommer fönstret mångfalt inom konsten. Exempelvis sjöng Ulf Lundell om katt i fönstret, Tina Turner om immiga rutor, Van Morrison om att tvätta fönster och Ulla Billkvist uppmanade oss att öppna våra fönster och ta en minut och titta ut. I konstnären Vilhelm Hammershøis motiv är ofta fönster och ljusspelen de ger upphov till i fokus och Gunnar Ekelöf diktade om blommorna som sover i fönstret medan lampan stirrar ljus. Fönster fascinerar. Den Lena Gustafsson, frilansskribent med nyfunnen fascination för glas. franske litteraturvetaren Pascal Dethurens har till och med skrivit en bok där han undersöker vilken roll dessa titthål mot världen har spelat i klassiska dikter, romaner och målningar. Något till synes så trivialt som ett stycke glas infogat i en ram är vardagsmat för oss som lever på 2000-talet. Vi glömmer bort dess magi och tar för givet att våra hus har fönster och sällan reflekterar vi över hur våra hem skulle te sig utan. Ingen som inte måste vill bo i ett mörkt kyffe utan en chans att se ut. Åtminstone inte på våra breddgrader där ljust och luftigt är religion. Här i norr hyllar vi ljuset och ljusets återkomst varje år. Något som bland annat avspeglas i mäklarnas bedyrande av flödande ljus och fönster i flera väderstreck i sina beskrivningar. Kaffet är urdrucket och solen står högt. Strålarna värmer där jag sitter. Med ens längtar jag ut. Nogsamt stänger jag fönstret och promenerar strax på vägen. I raskt tempo för vinden är kall och jag ångrar att tröjan fick stanna hemma. Vid postlådan vänder jag och går framfartsvägen upp igen samtidigt som jag förbannar den oskuldsfulla vårhimlen som lockade ut mig med för lite kläder på kroppen. Jag längtar in och tar trappan i ett språng och greppar handtaget med frusna fingrar. Låst. Vad är detta? Jag står vid fönstret och tittar in. På bänken ligger nyckelknippan och hånler. Lena Gustafsson 14 GLAS 2.2023 / KRÖNIKAN / Lena Gustafsson