Stenkoll 1
GÄSTKRÖNIKA Utvinningsavfall – VAD ÄR DET? EU:s u
tvinningsavfallsdirektiv (2006:21/EG) och den svenska implementeringen i utvinningsavfallsförordningen (2013:319) (”UtvavF”) ställer krav på hantering av utvinningsavfall som uppkommer inom utvinningsindustrin. eglering av utvinningsindustrin har sin grund i flera gruvolyckor under 1990talet där fördämningar brustit och orsakat svåra skador i närliggande miljö och vattendrag. Syftet med lagstiftningen är att förebygga eller i möjligaste mån begränsa skadlig inverkan på miljön och hot mot människors hälsa som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsverksamhet. Trots att lagstiftningen har funnits ett antal år är det fortfarande relativt oklart vad som anses utgöra utvinningsavfall. Naturvårdsverkets vägledning och inställning Naturvårdsverket har i en vägledning från 2019 gett sin tolkning avseende vad verket anser utgör utvinningsavfall: avbaningsmassor, ofyndigt berg och s.k. bearbetningsavfall (bl.a. krossrester och sediment i sedimentationsdammar). Dessa material kan betraktas som utvin10 ningsavfall om det inte går att visa att materialen kommer att fortsätta användas inom en rimlig tid, t.ex. genom återföring i produktionen eller avsättning på marknaden. Naturvårdsverket anser att om materialet kommer att lagras under en obestämd tid innan en eventuell, men inte säkerställd, återanvändning kan ske, bör materialet betraktas som ett avfall. Verket anser därutöver att material som inte kan användas eller saluföras utan att först förädlas utgör avfall. De material som planeras att användas vid efterbehandlingen ingår enligt Naturvårdsverket inte i själva produktionsprocessen, vilket medför att de utgör avfall. Detta då Naturvårdsverket anser att efterbehandlingen innebär att man gör sig av med materialet. Tolkningssvårigheter i tillståndsprocessen Under de senaste åren har länsstyrelserna och tillsynsmyndigheterna, med hänvisning till NaSTENKOLL KROSSORDET NUMMER 160 "Verket anser att material som behöver förädlas utgör avfall."