Nöjesnytt Helsingborg 1
precis min typ Även om hösten är en tid då man va
nligtvis kurar ihop tillsammans med sina Nick Drake-, John Martyn- och Richard Thompson-plattor behöver man ibland något för att balansera upp svårmodet. Så, säg hej till Saint Motel, ett band från Los Angeles vars musik badar i solsken och drinkar och där värmeljus och mysiga filtar icke äga tillträde. Frontmannen A.J Jackson och hans mannar håller sig dock alltid på rätt sida om det glättiga, tack vare ett klädsamt stråk av melankoli i melodierna, vare sig det handlar om dansant fuskfunk som My Type eller låtsas-soul i Fine Wine. Och så heter basisten Dak Lerdarmornpong, bara en sån sak. israel + sverige = sant Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Svenskarna älskar Israel Nash, och Israel Nash älskar Sverige. Han har varit här och spelat otaliga gånger, och jag har sett honom vid flera tillfällen. Det har alltid varit makalöst bra, precis som hans plattor alltid är bra. Men på nya Ozarker har han och producenten Kevin Ratterman nästan överträffat sig själva. Han lutar sig fortfarande mot Petty-, Springsteen- och Seger-doftande heartland-rock, men har tagit ut svängarna ännu mer och landat i en hyllning till sina musikaliska rötter som är både personlig och extrovert. Missa inte Israel Nash – vare sig på skiva eller live. jazzige jack kaliforniskt melodisinne och smartness Allah-Las är på många sätt sinnebilden, eller varför inte klichébilden, för amerikansk indierock: det är influenser från psykedelia, garagerock och surfrock, det skramlar och skrålas i call-and-response och det är både lekfullt och svajigt i största allmänhet. Men har finns också ett melodisinne och en smartness som få andra än band än de som huserar i Kalifornien har. Allah-Las har släppt musik sedan 2012, men vid en genomgång av deras diskografi är det bara att konstatera att nya albumet Zuma 85 är det tveklöst bästa, och dessutom en av årets mest uppfriskande musikaliska upptäckter. Jack Page var länge en doldis i Nya Zeelands musikvärld, en überbegåvad pianist, låtskrivare, arrangör och producent som alltid höll sig i bakgrunden och lät de artister han jobbade för skina. Men så plötsligt bestämde han sig för att släppa lite sologrejer – och plötsligt hamnade samtliga hans tidigare samarbetspartners i skuggan. Med en bakgrund i jazz använder Jack dessa färdigheter för att skapa en egen hybrid av soul, västkustpop och yachtrock. Jazzen bubblar alltid under ytan, men tar aldrig överhanden, vilket skapar en nerv som den här typen av musik ofta saknar. Singeln Sunrise är en av de låtar jag lyssnat mest på den gångna sommaren. Det är inte för sent att upptäcka den för er heller. stenar utan mossa kom in i värmen, lady wray Nicole Wray lät höra talas om sig för första gången 1997, då hon sjöng på Missy Elliotts låt Gettaway, men det stora genombrottet har märkligt nog aldrig kommit. På 25 år har hon bara släppt tre album, och att det senaste, 2022 års Piece of Me,inte gjort henne till superstjärna är en gåta. Modern R&B blir baske mig inte bättre än så här. Wray sjunger inte bara som en gudinna; låtarna är utsökta och produktionen både innovativ och lekfull, samtidigt som den är lättillgänglig. Lyssna bara på Come On In och säg sedan att Lady Wray inte förtjänar att nämnas i samma andetag som Sharon Jones & The Dap-Kings, Lee Fields och Curtis Harding. Varje gång Rolling Stones släppt ett nytt album de senaste 30 åren är det alltid en grupp kritiker och fans som ropar att det är deras bästa sedan Sticky Fingers, eller Tattoo You. Precis så lät det när Hackney Diamonds släpptes i mitten av oktober också, men faktum är att det den här gången faktiskt finns visst fog för det påståendet. Visst är Andrew Watts produktion lite väl klinisk emellanåt, men här finns faktiskt fler pärlor än det vanligtvis gör på en ny Stones-platta: Angry (som låter som den heter), fina ballades Depending On You, Bit My Head Off (med Paul McCartney på ilsken fuzz-bas) och Elton John-samarbetet Live By the Sword. Gospelkalaset i Sweet Sounds of Heaven, med en inspirerad Lady Gaga, är också bra, men bäst av alla är Whole Wide World. Om detta är Stenarnas sista skiva så tar de faktiskt farväl med den äran. 36 | nojesnytthelsingborg.se