NG Malmö 1
”JAG HAR INTE FÖRSTÅTT HUR MAN LÖSER KONFLIKTER M
ER ÄN ATT SLÄNGA PÅ LUREN ELLER SLÄNGA IGEN EN DÖRR” Så det beror på när man fångar mig. Jag älskar det kreativa men jag ogillar starkt att det ska värderas och klättras på listor. Att det ska vara något känns kämpigt. Förväntningar är det svåraste. Det känns som det måste ligga ganska mycket förväntningar på dig när du släpper en ny låt? – Det kan både vara sporrande och lägga krokben. Finns det inga förväntningar händer kanske inget alls. Det svåraste med det här yrket är att hitta ett lagom. Antingen ger man allt och blir helt utbränd. Eller så får man alldeles för få förfrågningar. Var kommer känslan av att behöva vara till lags för skivbolag och branschkollegor från? – Jag har alltid varit lite avundsjuk på folk som känns sådär frigjorda på det sättet att de ger sken av att inte bryr sig om något. Om jag gör saker offentligt känner jag att jag måste vara folk till lags men inte om jag gör saker i hemlighet. Jag skulle aldrig klara av att vara Leila K, om du förstår vad jag menar? Jag har alltid känt att jag måste prestera och bidra för att vara värd något. Det är ju lite sad men det är därifrån jag kommer. Vad är det som driver dig att fortsätta göra musik? – Varje gång jag hamnar på en lite mörk plats är det som att en liten lampa blinkar där inne och påminner mig om hur mycket jag älskar skapandeprocessen. Att få sitta där och klura. Tiden går jättefort och man glömmer bort allt man ska göra. Allt handlar om att hitta den där lilla melodin, den där texten. Samma sak när man står och repar. Den där nästan terapuetiska känslan när man tar i på någon lång ahh-kör, det känns som man blir helt läkt av den grejen. Eller att stå och lyssna på folks fina synthljud. Då är det alltså musiken. – Ja, det är liksom det som är kallet. Resten skulle man kunna skita i. Så det loppet är inte kört bara för att man blir äldre, framgångsrik och mindre olyckligt kär? – Nej, snarare tvärtom. Ibland kan det kännas som en jävla förbannelse att den där grejen kallar på en hela tiden som någon slags siren från djupet. Släpp mig, haha. Jag kanske kan känna att vissa delar är över och att ingen är nyfiken på mig längre. Då vill jag lite be om ursäkt för att jag fortfarande finns och fortsätter tjata om min grej. Men folk får ju bara sluta lyssna om de inte vill höra. Det kommer så sjukt mycket ny musik hela tiden. – Jag kan känna en stress över att jag ska tappa magkänslan för vad jag gillar. Någon gång kommer man såklart att tappa den känsligheten och nå stadiet där ens musik låter som något en 25-åring skrattar åt. Det får man acceptera. Jag kan känna en stress över att hålla på lite för länge, jag vill gå från festen först. När man sitter där klockan 07 med en folköl och stirrar paralyserat på personen man är kär som hånglar med en annan men inte har självbevarelsedrift att röra sig ur fläcken? – Exakt. Man ser sitt eget smink och bara nej nu. Man vill inte behöva se dagisbarn vara ute och gå när man är på väg hem. Då är det över. När hände det sist? – Oj, det var ändå länge sen nu. Men annars kan jag ägna mig åt den grejen alldeles för länge, jag har bra nattkondis! Hur mycket cigg röker du nu för tiden? – Officiellt noll. Inofficiellt? – Någon slags turnérökande händer, inte så att jag drar i mig ett paket om dagen när jag är på turné. För tio år sen var det en föryngrande grej att röka men nu känns det som att man är 65 när man röker cigg. Det är bara gamlingar kvar. Det är inte så punkigt. När försvann punken från att röka? – Det kanske är en konstig utifrånbetraktelse för att jag inte tillhör den generationen. Men nu är unga så otroligt mycket fräschare, de är otroligt bra på hudvård och smink. De röker inte, vet exakt vad de ska äta och tränar. Själv hade jag ingen koll i den åldern. De klär sig otippat snyggt med? – Det är faktiskt sjukt! Jag såg ut som en idiot som 16-åring, det var som att någon kastat in mig på H&M och så rullade jag ut i världens sämsta outfit. Allt var hemmagjort. Min syster har en dotter som är i den åldern och det fanns ett litet fönster på typ tio minuter som hon frågade mig om jag kunde visa henne hur hon gjorde min eyeliner, jag blev smickrad. En minut senare hade hon kollat på tutorials och nailade den utan min hjälp. Tiktok? – Jag är inte jättestort fan men gick in en gång för att kolla kommentarer. Allt var i regel jättesnällt men sen såg jag en ondskefull kommentar och då kände jag att jag inte var gjord för det där. Hur är du med kritik? – Jag borde egentligen bara vara tacksam. Den värsta kritiken jag får är att jag är mellanmjölk, inte har edge eller inte är närvarande. Nu när jag säger det högt är väl det iofs det taskigaste man kan säga? Men även att jag skulle vara kall eller avstängd. Om någon tycker att jag är dålig får den tycka det men jag hatar känslan av att någon missförstår mitt svala, eller mitt sköra, som att jag inte har känslor. Det är som att jag vill få en chans att ursäkta mig och säga “hallå, det här är min egen självbevarelsedrift, jag gör det här för att skydda mig själv”. Idag känns det ju mer som regel än undantag att offentliga personer är väldigt öppna med sina privatliv. – Det är på något sätt min värsta fiende, jag har alltid varit lite rädd att bryta ut från mitt skal. Det är klart jag också gått genom en massa skit, jag har bara inte sagt det i Så mycket bättre. Det känns som en omöjlig uppgift att vara äkta och transparent inför en stor ansiktslös massa. För mig känns inte det som kommunikation. Även om du får kommentarer, likes eller en tumme upp. Jag är glad att jag har det skyddet för annars tror jag att jag skulle gå sönder. Har det funnits en önskan att vilja bli mer öppen? – Jag har nog varit avundsjuk på människor som delar med sig mer än vad jag gör. De får ett mer mänskligt mottagande, en annan förståelse och acceptans. Men att knarka folks respons är ett dyrt utbyte, de kommer för evigt veta att någon i din familj fick cancer eller att du gjort en abort. Sen ska du när som helst svara på de frågorna och du kan aldrig bestämma själv. Allt har ett pris men öppenheten medför såklart även något bra. Ibland släpper den spärren även för mig men jag har något inbyggt i mig som granskar det jag gör. Jag kan inte helt leva ut och bita huvudet av en fladdermus på en scen. Nånting håller mig tillbaka. NR 4, 2022 | NÖJESGUIDEN 23