NG Malmö 1
“JAG HAR ALDRIG SETT PÅ MIN RÖST SOM EN RÖST” Det
nya albumet är ett steg från punken han härstammar från, men de sociala problemen som format Hurula går inte att undgå. TEXT: CLARA POPENOE THOR FOTO: PER KRISTIANSEN O nsdagen den 9 mars spelar 41-åriga Robert från Luleå på Cirkus i Stockholm. Biljetterna är nästan slutsålda, den alkoholfria ölen är det innan spelningen ens börjat. Publiken bär mer rutigt per kapita än någon annanstans i Sverige, undantaget några välsorterade Carlingsbutiker. I den förhållandevis korta kön till den slutsålda ölen hålls två separata diskussioner om de höga dieselpriserna. Några högt uppsatta socialdemokrater står i publiken och besöker logen när giget är slut. Robert Hurula står mitt på scenen, men belysningen är inte på honom utan bakom honom och på allt runtomkring. Raderna längst fram håller upp händerna mot slutet. Han går fram till var och en och skakar hand. Hurula gör det svårt, men ändå oundvikligt, för fansen att se honom som stjärnan. 48 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2022 HAN SPELAR TVÅ låtar från nya skivan Ingen är kär i år och andra sånger. Någon vecka senare har han hunnit bocka av ännu några svenska städer på turnén och berättar om de många sakerna som fascinerar honom. Han berättar också att till den här skivan har han velat vara Sångare med stort S. – Jag blev mer och mer fascinerad av sångare. Jag har aldrig känt mig som en sångare. Jag har aldrig sett på min röst som en röst ens. Jag har inte tänkt på det, jag har tänkt på det som ett sätt att få orden att vara i musiken på något sätt. Jag har aldrig känt mig som en sån här sångare. När jag skrev den här skivan och jobbade ihop med Björn (Olsson, reds. anm.), väldigt tätt, så kändes det enklare att stå lite på sidan av och tänka på skivan som att “det här skulle kunna se ut och kännas som en sångares skiva på något sätt.” Han fortsätter: – Jag ville nästan att det skulle kännas som att jag inte var så himla delaktig i skivan, fast jag är ju det. Jag är jättedelaktig. Men jag ville att det skulle kännas som att man lyssnade på någon som bara gick in och sjöng låtar och gick vidare och gjorde något annat den dagen. SKIVAN SPELADES IN i stjärnproducenten Björn Olssons studio på Tjörn, eller ”Rust” som det heter på Orust. Björn spelar instrumenten. – Både jag och Björn är så här “nä spela du”, “nä gör det du!”, ingen vill liksom kliva in och säga “jag gör det” . Och han spelar gitarr åt andra hållet. Han är vänsterhänt, det finns ingen gitarr jag kan använda i hans studio. Jag orkar inte ta med mig en gitarr helt enkelt, när jag åker dit. Ganska ofta har det varit rent tekniskt så att jag bara bad honom spela så som jag skulle ha gjort. Få det att låta som att det är jag, fast gör det du. Den här skivan vill jag bara vara en sångare, så gör det du. ÄVEN OM GITARREN kan låta som Hurula är det ingen som kan skriva texter och sjunga dem som han kan. Temana är allvarliga och skildrar ofta den mörka verkligheten som Roberts uppväxt var. Nya albumet är lättsammare och längre från punken han härstammar från, men de sociala problemen som på sätt och vis format honom går inte riktigt att undgå. Mycket av tiden du skildrar i din musik var 90-talet, tidigt 00-tal, och hela din musikkarriär har varit efter det. Gör avståndet att det blir lättare eller svårare? – Jag ser det inte som att det bara handlar om något jag upplevt för länge sedan. Jag kan känna att i många fall kan