Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA ”Är du nån jävla soskärring, eller?”
Det var inte första gången jag fick frågan, men jag studsar fortfarande till varje gång. Jag själv hade aldrig den inställningen. Socutredningen gjordes efter en anmälan av en närstående. Hot och våld i hemmet. Det var rörigt. Jag var femton. Jag längtade till varje möte. Jag hade ett tydligt mammabehov och tankade vuxna kvinnor överallt jag kom åt. På sos duggade de tätt och vi kom överens. När de kom och gjorde hembesök hade jag nystädat, kokat kaffe och bakat kakor. På ytan funkade allt perfekt. Inuti hade allt gått sönder. Och kaffet och kakorna hjälpte till att hålla ytan i ordning för jag skulle nog hellre sålt en njure än att berätta för någon hur jag egentligen mådde. Fel. Jag skulle inte ha kunnat tala om för någon hur jag egentligen mådde. Jag hade inga ord för det, och att försöka leta efter dem gjorde för ont. Jag kunde inte hantera mer smärta just då. Inte så konstigt om man läser socutredningen. DÄREMOT ÄR det konstigt att ingen reagerade på att det är ett riskbeteende att en femtonåring som gått igenom ett flerårigt trauma, blir separerad från sin mamma och flyttar till eget boende inte visar några tecken på sorg eller dysfunktion. Liksom håller ihop det och fortsätter som vanligt. Såhär i efterhand tänker jag hur mycket mer de kunde ha åstadkommit bara i de här samtalen. Som de ändå behövde ha. Som vi ändå hade. Jag dök ju upp varje gång. Av hänsyn till mina närstående pratade man inte i klartext. Ingen var tydlig om orsaken till att jag inte skulle bo kvar hemma. Tusentals är de gånger jag undrat hur mitt liv hade tett sig om någon vågat vara ärlig. Och framför allt vågat stå kvar och ta hand om min reaktion. Som kanske hade varit ilska. Men som för52 | www.ssil.se modligen hade varit två aktiva öron och en mörk blick på en spänd kropp som lyssnade utan att andas. SOM JAG sökte svar. Som jag saknade ord till att formulera rätt frågor. Hur sätter man ihop frågor om varför själen gör ont när man inte vet att det är i själen som det onda sitter. Hur skiljer man det onda i själen från det onda i magen? Och hur ska man kunna sätta ord på skam när man inte vet riktigt varför man skäms? När inget omkring en är normalt, men ingen omkring en verkligen påpekar det och talar om skillnaden normaliseras tillvaron och man lägger skulden på sig själv. Det kan bli dyrt. Då behöver man någon klok vuxen som vågar se en i ögonen och berätta hur fel allt är. Det kanske tar några gånger. För när man är mitt uppe i en uppväxt har man liksom inte många andra uppväxter att jämföra med. Det tar tid att som barn ta till sig vidden av dysfunktion. Nu menar jag det som ligger bortom vardagsorättvisor som att grannen tjänar bättre än min pappa och har finare lägenhet, större bil och förmodligen godare mat. De flesta som lever i den här typen av kaos inser de fulla konsekvenserna först i vuxen ålder. Därför behöver man bli bekräftad i det många gånger. Dock inte nödvändigtvis av samma person. SAMTALETS KRAFT är magisk. Och vem som hest kan vara den som får ta emot. I din yrkesroll, på matbutiken på hörnet, på bussen eller på gatan. Medmänniska är du överallt. Därför. Våga fråga. Våga igen och igen. Våga stå kvar. Våga lyssna. Lägg dig i. Fråga mer än du tror du har mandat för. Ett liv kan räddas på många olika sätt. Kanske får du aldrig veta vilken roll du spelat. Kanske får du en svordom slängd i ansiktet. Just då. Men om fler vuxna vågar se och lägga sig i räddar vi liv. ● Selene Cortes Samordningsansvarig Mind. Minds verksamhetsidé är att förebygga psykisk ohälsa genom att erbjuda medmänskligt stöd, sprida kunskap och bilda opinion. Hösten 2015 startades kostnadsfria Självmordslinjen, dit man kan ringa eller chatta dygnet runt. Tel. 90101 »När inget omkring en är normalt, men ingen omkring en verkligen påpekar det och talar om skillnaden normaliseras tillvaron och man lägger skulden på sig själv.« FOTO: MIND