Nollelva 1
Annika Norlin Mentor Lars Bygdén One last time fo
r love Säkert eller Hello Saferide? Båda får man nog säga, när Annika Norlin kör under eget namn. Är det ens någon skillnad mellan de två pseudonymerna förutom språket? Här får vi i vilket fall först sex låtar på engelska och sedan sex på svenska. Och båda sorterna är lika bra. Vi får ungefär det vi förväntar oss: melankoli, snygga melodier, välformulerade texter och pratsång med lite för många ord. Annika Norlin har sin stil och även om vi lärt oss den nu är det tveksamt om vi vill ha något annat. Ska man hitta något nytt så tycker jag att det finns en lätthet i ljudbilden som jag inte direkt brukar förknippa med den bittra sångerskan. De syrliga texterna och den personliga rösten finns kvar men studiorattaren Andreas Söderlund har adderat en luftighet i produktionen. Musiken känns tryggt bekant, men jag tänker på två saker: dels den nästan sakrala känslan som finns i flera spår och dels alla referenser i såväl text som musik till allt från Europe till Dylan Thomas. Ännu ett starkt album att addera till Annika Norlins skivutgivning. (TP) Minns ni countryrockbandet The Thousand Dollar Playboys? Jag, gör det, trots att det gått sisådär 20 år, för att de var så jäkla bra. Sen har ju sångaren Lars Bygdén släppt en radda soloplattor efter det som också varit bra, men lite annorlunda mot rocksvänget som pläjbojjarna åstadkom. För snart fyra år sedan kom albumet “Dark companion” där Bygdén sjöng om sin fru Ulrika som gick bort i cancer. Nu följer han upp den med en systerplatta som handlar om tiden efteråt, när man på något sätt måste gå vidare i livet. Det är såklart en rätt dyster skiva, å andra sidan har Bygdén alltid gjort melankolisk musik. Han har även alltid gjort musik som känns och berör så inte heller på den punkten skiljer sig “One last time for love” från hans tidigare verk, däremot så får mörkret en extra tyngd när man vet vad låtarna handlar om. Han har något speciellt den där Lars Bygdén. En känsla, en innerlighet, en äkthet som på något sätt gör att allt låter bra, även när han sjunger om sorg och bedrövelse. (TP) Newkid Vi För ett tiotal år sedan fick Newkid ett minigenombrott med låten ”Gråter bara i regnet”. Men det riktiga genomslaget kom i samband med hans medverkan i ”Så mycket bättre” 2020. Hans version av Helen Sjöholms ”Du måste finnas” gick rakt igenom rutan och in i svenska folkets hjärtan. För många artister är det så klart en riktig vinstlott att få erbjudande att medverka i detta nu mera lite uttjatade program, och för då en relativt okänd artist som Newkid blir det såklart rena jackpotten! Med nya skivan ”Vi” så blir förväntningarna i och med det säkert lite högre ställda än tidigare utgåvor. Frågan är om Newkid kan leva upp till detta och nu även hitta sin stil och profil som artist. Jag tvivlar tyvärr på det. För på nya ”Vi” bjuds det inte på några större överraskningar. Fokus ligger så klart på sången och det är aldrig fel, men låtarna och produktionen berör aldrig riktigt. Det blir mest en yta som känns både för grund och profillös för en artist som Newkid. Fokus ligger genomgående på popballader, som visserligen är hyggliga men det blir förutsägbart och intetsägande i längden. Bäst är ”Aska” och ”Aldrig haft något annat val ” på en skiva som är för snäll och som både påminner och ibland låter som artisterna Victor Leksell och Darin. (JL) Eddie Vedder Earthling Louise Hoffsten Crossing the border När grungen slog igenom i början av 90-talet handlade det egentligen bara om fyra Seattleband som lät rätt olika men som ändå buntades ihop och startade en trend som spred sig över den rockbaserade västvärlden; Soundgarden, Alice in Chains, Nirvana och Pearl Jam. Sångaren i den sistnämnda gruppen och en av de största frontfigurerna för hela grungevågen var Eddie Vedder som både hade en personlig sångröst och ett politiskt engagemang. Pearl Jam har varit aktiva och släppt skivor kontinuerligt sedan starten men Eddie Vedder har även hunnit med några soloplattor. “Earthling” är den tredje och kommer elva år efter den förra som heter “Ukulele songs”. Kanske ska man inte förvänta sig en käftsmäll i stil med de tidiga Pearl Jam-plattorna, det har gått 30 år, Vedder är 57 och grungen som musikstil har varit stendöd i 25 år. Här finns visserligen ett och annat spår med klassisk Pearl Jam-känsla, som “Brother the cloud”, men mestadels handlar det om mysig gubbrock och luftig arenarock i stil med Hothouse Flowers. Trevligt javisst, men intressant och spännande? Icke. (TP) Hoffstenskan gör inga misstag. Hon är djupt rotad i bluesen, har den i sitt DNA, förstärkt med personliga erfarenheter. Hon har svänget, munspelet, känslan, svärtan. I hennes musik finns mörker, ljus och en näve grus. Det är sen gammalt, den Linköpingsbördiga sångerskan har varit landets bluesdrottning i 30 år och håller fortfarande titeln. När Louise Hoffsten lirar rootsmusik är det ingen pose, den kommer naturligt och det är därför det låter så bra. Nya plattan är inget undantag, den sällar sig till hennes långa rad av starka plattor. Ibland är hon mer visbetonad, ibland rockigare, ibland sjunger hon på modersmålet, ibland på engelska. Denna gång har hon fått ur sig en bluesig platta som håller sig ganska mycket i mitten av vägen. Språket är engelska. Ljudbilden är välproducerat fräsch men med en jordig ton och lite ruffighet i kanterna, inget att klaga på med andra ord. Låtmaterialet är genomgående starkt, med några spår som höjer sig en smula, några som känns lite mellanmjölk men inga riktiga bottennapp. En jämnbra platta som gör jobbet men känns lite anonym. Vi har hört henne spela denna typ av låtar många gånger tidigare, det gör att det är svårt att uppbåda den där riktiga extasen trots att det stabil kvalitet rakt igenom. (TP) Johnossi Mad gone wild Jag vet inte om det är en styrka eller svaghet för musikbranschen att ett band som Johnossi fortfarande låter coola och känns hyfsat heta år 2022. Förr i tiden kom och gick trender mycket snabbare, och det som var tufft ett år var oftast helt passé nästa. Johnossi hade sin storhetsperiod för 10-15 år sedan, med exempelvis hiten “What´s the point” som kom 2010. Det var häftigt att de bara var två personer, de lirade rivig rock som låg rätt i tiden och stjärnorna stod allmänt rätt. John Engelbert och Oskar Bonde borde vara hopplöst ute så här ett drygt decennium senare, särskilt eftersom de inte gjort några större förändringar i sitt koncept utan envetet håller fast vid sin stil med endast smärre förfiningar. Visst, stjärnan har dalat något men Johnossi känns fortfarande som ett småcoolt band och låter fortfarande bra. Deras musik borde inte funka, men gör det. Beror det på att kvalitet alltid står sig? Beror det på att musikbranschen har ändrats? Eller har vi musiklyssnare helt enkelt blivit mindre nyfikna? Vilket som, så är Johnossis nya platta en habil skapelse som kanske inte välter din jord, men som får den att rocka ganska gött. (TP) NOLLELVA 39