NG Sthlm 1
D ogborn är Isabella Carbonells långfilmsdebut so
m regissör och manusförfattare, och Silvana Imams skådespelardebut. Filmen skildrar ett syskonpar som lever under samhällets radar, och ställs inför ett avgörande dilemma när de erbjuds ett smutsigt jobb i den undre världen. Den belönades under Venedigs filmfestival med pris för Bästa regissör under 40 i höstas och premiärvisades nyligen under Göteborgs filmfestival. ”Knockad av Dogborn. Var finns rättvisa, mänskliga rättigheter?”, skriver en av besökarna på festivalens facebooksida efter visningen. Dogborn är en så mörk film. Varför valde du just den här historien som bakgrund till din långfilmsdebut och hur växte manuset fram? – Det var aldrig ett medvetet eller strategiskt val. De här karaktärerna kom till mig i ung ålder och de insisterade på att få ta plats. Successivt under årens gång lät de mig se mer och mer av deras berättelse. Samtidigt studerade jag trafficking och våld mot kvinnor och barn. Inte för filmens skull, utan för att det är något jag tvångsmässigt brinner för. Så det fanns ingen karriärsdriven beslutsprocess, det har varit en självklarhet från att jag var 18 år att den här historien måste få bli film helt enkelt. FILMEN SKILDRAR TRAFFICKING på ett rått och skoningslöst sätt och lyckas få fram det sjuka i att människohandel på grund av efterfrågan bakom kulisserna fungerar som vilken handel som helst. Hur såg din research under arbetet med manuset ut? – Jag studerade trafficking på Göteborgs universitet. Men framför allt har det under åren handlat om att grotta ner sig i förundersökningsprotokoll, förhör med utsatta och förövare, böcker och dokumentärer där överlevare och de som arbetar med dessa frågor står i centrum. Jag har velat förstå alltifrån vardagliga detaljer för de som lever i detta, till de drivande mekanismerna hos dem som gynnas av och möjliggör detta moderna slaveri. Organisationer som Talita och Epcat samt poliser som Simon Häggström har varit ovärderliga. De stirrar traffickingindustrin i ansiktet varje dag. Dogborn är dock inte en dokumentär skildring baserad på en specifik incident. Men allt som sker i filmen har skett och pågår fortfarande i verkligheten. Syskonen i din film lever själva i utsatthet men det stärker bara deras band. När de hamnar i en moralisk återvändsgränd dras allt plötsligt till sin spets. Vad tror du att du skulle göra i deras situation? – Det vore arrogant att yttra mig om hur jag skulle eller inte skulle agera i en sådan situation. Jag är priviligerad på så sätt att jag aldrig har behövt överväga om jag ska sälja mig själv eller någon annan för att överleva. Det närmsta jag har kommit är att på nära håll få observera de individer vars vardag består av dessa ödesdigra beslutsprocesser. Hur jag än vrider och vänder på tanken är jag låst i mitt privilegierade perspektiv. Jag vill tro att jag aldrig skulle vara kapabel till att facilitera någon annans våldtäkt, jag NR 2, 2023 | NÖJESGUIDEN 23