Nordens Tidning 1
Den 18 december 2013 var de
t 100 år sedan en av Tysklands stora politiker, socialdemokraten, krigsflyktingen och “avspänningspolitikern” Willy Brandt föddes i Lübeck, men då som Herbert Frahm. Först senare kom han att ta sig namnet Willy Brandt. Stockholm hölls i november 2013 flera fullmatade seminarier om Willy Brandt och hans tid i den norska och svenska exilen under naziåren samt om hans betydelse därefter som först Västberlins överborgmästare och sedan tysk förbundskansler hållits under november månad. Och i ledande tyska medier har i flera veckor publicerat breda uppslag om den förste tyske SPD-kanslern. Även i böcker, pratshower och reportage har hans roll och personlighet flitigt diskuterats. Välförtjänt och högst befogat. Detta följdes sedan upp i december, då man firade den socialdemokratiske ikonen genom högtider med minnestal av celebriteter som förbundspresidenten Joachim Gauck, den förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg (AP), Österrikes president Heinz Fischer (SPÖ) samt den förre spanske regeringschefen och socialistledaren Felipe Gonzalez. Samtliga dessa kommer då att – i likhet med svenska arbetarrörelsens kulturhistoriska sällskap, ABF och andra - att hedra en man vars politiska gärningar och visioner då var banbrytande men idag är nästintill allmängods. Hans popularitet och dragkraft jämförs ofta med John F. Kennedy eller Olof Palme. Samtidigt som det heller inte gäller att glömma bort att Willy Brandt länge i efterkrigs-Tyskland möttes av både starkt motstånd och inte så lite hat från politiska motståndare. Förfärlig tidsanda Tidsandan då på 60-talet kunde vara rätt förfärlig. Så t ex kunde en av hans främsta huvudmotståndare i det svartblå lägret, den ärkereaktionära, bayerske CSU-ledaren Franz-Josef Strauss, slänga ur sig yttranden som detta: ”Man får väl ändå undra över vad herr Brandt egentligen gjorde därute. Vi vet vad vi gjorde 28 nordens tidning nr 1 | 2014 härinne.” Ordet “därute” syftade på Willy Brandts norsk-svenska exilår mellan 1933 och 1947 och att han efter kriget återvände till Tyskland med norsk fru (Rut) i norsk majorsuniform som pressattaché i Berlin. Något som i vissa kretsar tolkades som nästintill landsförräderi, vilket bland annat professor Einhard Lorentz (en av Brandts många biografer) och historieforskaren Klaus Midlies påpekade på ett seminarium i ABF-huset i Stockholm den 14 november 2013. Willy Brandt hade två hemländer – Norge och Tyskland – och som kom att påverka hela hans politiska gärning och starka samarbete med Österrikes socialdemokratiske kansler Bruno Kreisky (mötte han först i exilen i Stockholm) och Sverige Olof Palme inom ramen för Socialistinternationalens solidaritetsarbete och avspänningsprocess mellan öst och väst. Där fanns i det som dessa tre ihop – och Brandt på hemma plan i Västberlin och Tyskland – gjorde en moralisk laddning som saknas i 2010-talets europeiska politik, konstaterades det också på Willy Brandt-seminariet. Willy Brandt var som Tysklands förste SPD-kansler och partiledare mycket skicklig i att gradvis flytta tyska folkets tänkande så att de förmådde gradvis acceptera de nya efterkrigsrealiteterna och som fredlig brobyggare mellan öst och väst. Son Peters bok om pappa Willy “Hur är det att vara Willy Brandts son?” Just den frågan har en av sönerna, Peter Brandt, fått av många reportrar. Nu har han gett sitt eget, lite fylligare svar i sin bok “Mit anderen Augen” (Med andras ögon) inför Willy Brandts 100 åriga födelsedag den 18 december. Sonen Peters svar på frågan om att vara den store faderns brukade sammanfattningsvis vara att den familjära konstellationen var ”problematisk” och ”inte alltid så nöjsam”. Pappa Willy var sällan riktigt närvarande hemma, upptagen som han var FOTO: CREATIVE COMMONS/GERMAN FEDERAL ARCHIVE