Nöjesnytt Helsingborg 1
nostalgisk silvertvilling London-kvintetten Silve
rtwin är en oansenlig liten orkester med 547 likes på Facebook. Lyckligtvis är det inte överhuvudtaget ett mått på bandets kvaliteter, utan snarare ett bevis på hur passé deras musik och influenser är. Det handlar om en hyllning till 1960- och 70-talets klassiska låtskrivartradition, en tid då Paul McCartney, ELO, 10CC och Brian Wilson regerade. Det må vara passé, men det är bitvis sagolikt bra, både vad gäller bandledaren Isaac Shalams sång och låtar och Jonathan Rados (The Killers/The Flaming Lips/Father John Misty) produktion. Popmusik för finsmakare, helt enkelt. när batteristen tar över Aaron Frazer är till vardags trumslagare och sångare i soulorkestern Durand Jones And The Indications, men har nu slutligen släppt ett soloalbum, betitlat Introducing… Till sin hjälp har han geniet Dan Auerbach från The Black Keys och även om det inte bjuds på några större musikaliska överraskningar är det i all sin enkelhet ett briljant retro-soulalbum. Frazers mjuka, Curtis Mayfieldliknande falsett smeker sig följsamt in runt din själ och ger låtar som Bad News, Ride With Me och Have Mercy ett liv långt bortom gängse försök i genren. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. yola är tillbaka hösten med eliot agnes regerar Att Agnes, med efternamnet Carlsson, är en svensk superstjärna är ingen hemlighet. Även om jag alltid gillat både henne som person och hennes musik var jag inte riktigt beredd på hennes framförande av senaste singeln 24 Hours på Tilde de Paula Ebys talkshow på TV4. Det som på skiva är en modern, svängig och förvisso habil danspoplåt förvandlades här till en avskalad, hjärtskärande och gospeldoftande pianoballad med tre körsångerskor värdig Queen Beyoncé herself. Det är inte ofta jag blir mållös efter ett musikaliskt framträdande på TV, men… Och på tal om Dan Auerbach: när brittiska sångundret Yolas debut Walk Through Fire släpptes 2019 skrev jag i dessa spalter att skivan var den enskilt största anledningen till att jag blev exalterad över ny musik igen. Auerbach producerade då och han har även producerat den färska uppföljaren Stand For Myself. Även om den första extasen över Yolas röst och Auerbachs fingertoppskänsla för produktion och material lagt sig en aning, är Stand For Myself – om än inte lika bra som debuten – ändå bättre än majoriteten av allt som produceras idag. Om tio år kommer Yola Carter att vara en av planetens största, sanna mina ord. sob rock! bruce killers I en recension av albumet Battle Born från 2012 skrev jag att The Killers Bruce Springsteeninfluenser var tydligare än någonsin. Vilket var sant. På de senare släppen har de dock bara stundtals snuddat vid Bossens musikaliska landskap, men helt plötsligt dyker det upp en ny version av låten A Dustland Fairytale, omdöpt till Dustland, där Springsteen gästar. Därför känns det helt logiskt att bandets nya album Pressure Machine, inspelat under pandemin då turnén för förra skivan Imploding the Mirage ställdes in, följer i de musikaliska fotspåren av Bruces avskalade mästerverk Nebraska. Kargt, mörkt och mestadels akustiskt är Pressure Machine en majestätisk uppvisning av ett band som egentligen inte har någonting kvar att bevisa. I mina ögon, och öron, har John Mayer trots sin superstjärnestatus alltid varit ganska underskattad. Både som gitarrist, sångare och låtskrivare. Visst kan hans plattor vara både slicka på gränsen till inställsamma och småtråkiga, men det har alltid funnits en tanke, en kreativ grundidé med det han gjort. Allra tydligast blir det på nya skivan, genialiskt döpt till Sob Rock, där Mayer tar alla 1980-talets mest bespottade influenser – Toto, Dire Straits, xx – och fogar samman det med 2020-talet. Resultatet är ett modernt retrodoftande album med tydligt utmejslade låtar och skarpa refränger; precis som på 80-talet. Och även om omslaget och estetiken (Nice Price-stickern de tidstypiska färgkombinationerna och kläderna) tenderar att luta åt rena kitschen är det ingen tvekan om att Mayer menar allvar i låtar som Last Train Home, It Shouldn’t Matter But It Does och New Light. 26 | nojesnytthelsingborg.se