GLAS 1
bland annat Eliel Saarinen och Carl Milles underv
isat. Dessutom kunde jag i Helsingfors slutföra mitt examensarbete på Chalmers. … och Nederländerna Josefins CV är långt och innehållsrikt. Efter Finland bar det av till Holland för att slutligen återvända till Sverige och Stockholm. Året är 1997 och bland uppdragen som nu väntar märks inredningen av Telia. — Jätteroligt, men slitigt för det här är ett yrke som verkligen kan äta upp en. Det som sedan skulle bli den stora vattendelaren i min karriär är mötet med Gert och alla de andra på Wingårdhs. Inte så att risken att ätas upp blev mindre, men en ny obändig arbetsglädje infann sig. — Jag var 40 år och hade inte fått göra de där riktigt stora projekten, men plötsligt har jag framför mig ett smörgåsbord av roliga, utmanande jobb. Jag brann av iver. Jag bara måste få göra det och det och det. Arbetsglädje på Wingårdhs Men så enkelt var det inte. — Det speciella med Wingårdhs är att man fostrar folk inifrån. Jag hade visserligen arbetat som arkitekt i elva år och projekten hade inneburit allt mer ansvar. Plötsligt får jag höra; du får ta ett steg tillbaka om du vill ha jobbet. Vad innebär det? — Man börjar med att vara medverkande arkitekt. Nästa steg är handläggare och nästa igen uppdragsansvarig vilket innebär att man är formmässigt ansvarig under Gert, sköter de huvudsakliga kundkontakterna och har översikt över projektet i dess helhet. Gert slutligen är den som bär det yttersta ansvaret. Den som är uppdragsansvarig är också den genom vilken alla kontakter mellan Gert och projektgruppen sker. Stolt inför döttrarna Efter ett år på Wingårdhs var Josefin handläggare och efter ännu ett år uppdragsansvarig. Hon hade gjort det hon ville. Klivit ner och nu var hon på väg uppåt. Lite snabbare än hon föreställt sig. — Victoria Tower var mitt första verkligt stora uppdrag. Tänk när vi satt där på jobbet och planerade och tittade ut mot Kaknästornet med dess brinnande ögon i västersol. Victoria Tower måste ha guldglans, sa vi, även om den typen av glas hade gått ur tiden. Att rita stora hus är speciellt då de har en så enorm visuell genomslagskraft. Man vet aldrig helt hur en byggnad blir innan den står där i verkligheten. Det här är ju en monolit. — Nu efteråt är jag så oerhört stolt. När vi passerar säger mina döttrar ”Tänk mamma när du dör kommer det att stå kvar”, ”Vi kan säga till våra barn att det här har mormor gjort”. Ja, det är på riktigt. Helt magiskt. När man kommer från Enköpingshållet och västersolen ligger på är det som ett glödande svärd nedstucket i marken. När man kommer från Arlanda en gråmulen dag är det en platt fasad. Victoria Tower är, berättar Josefin, en parallellogram och det spektakulära utskjutande partiet högst upp kom till i sista stund. — Vi hade inte uppfyllt kraven på kontorsyta. Plötsligt var det för få kvadratmeter och vad gör man då? Man bygger till högst upp för det är där människor vill vara. Victoria Tower, Kista. Samarbetet är ett genidrag Flexibilitet är ett nyckelord. Oavsett vad det gäller, form, tekniska lösningar, samarbetspartners. När Nationalmuseum kom upp på tapeten var första tanken att det var omöjligt. — Vi hade aldrig jobbat med antikvariska objekt, så vi tänkte att det här är ingenting för oss. Men så kom vi på att vi kunde slå oss ihop med slottsarkitekten Erik Wikerstål, som arbetat med bland annat Lunds domkyrka och Kalmar slott. Ett genidrag. Tillsammans med Erik Wikerstål Arkitekter tog > 64 GLAS 1.2018 / profilen / >