GLAS 1
/ fakta / Josefin Larsson Yrke: Arkitekt Aktuell:
Form- och projekteringsansvarig för ombyggnaden av Nationalmuseum. Mina främsta uppdrag: Alla! Inget är för obetydligt. Född: 25 juni 1967 Familj: Tvillingdöttrar på 15 år, Ingrid och Luisa. Bostad: Hyresrätt på Gärdet i Stockholm, tre rum. Intressen: Islandshästar. Ett intresse hon under många år också delade med sina döttrar. Umgänge med familj och vänner. Litteratur: Läst mycket, men på senare år har arbetet och utmattning slukat all tid. Just nu ”Doften av en man”. Annars helst klassiker, 1800-talet fascinerar genom fokus på berättandet. Musik: Old school! 70- och 80-talsmusik. Mycket underground. ” > JAG VET INTE VAD SOM VÄNTAR. ALLT JAG VET ÄR ATT UTTRÅKAD ÄR MIN VÄRSTA FIENDE. Nationalmuseum, Stockholm. Wingårdhs hem uppdraget och nu följde fem år av möten, diskussioner och idéer som förkastades och omarbetades. Några fångades varsamt upp och togs om hand som små nyfödda barn. Till detta kom att hålla sig a jour med nya regler och lagar, hålla byggtider och budget. Inte arbeta över, för mycket. — Min roll har ju inte varit att producera utan hålla efter. Många vill kanske jobba kvar till nio, tio på kvällen och då gäller det att bromsa, för trots allt är det budget som styr hela gruppen och utbrändhet är en fara. I bland är det svårt att hejda och visst blir det konflikter för här handlar det om starka konstnärssjälar som vill så oerhört mycket. Yngre oerfarna blir ledsna. Att bli uttråkad värsta fienden Ibland håller inte beräkningarna. Det blir fel men vem tar på sig skulden? — Det gör jag, men jag tror att jag är bra på att avdramatisera. Fel blir det hela tiden, men jag har aldrig varit med om att det inte går att åtgärda. I Sverige är vi bra på att lösa problem i god ton till skillnad från i USA och England där man hela tiden kopplar in advokater. Men Gert, expert som han är på att hitta bra personer, 66 GLAS 1.2018 / profilen / omger sig med juridiskt kunnig personal. Om det inte hade funkat hade jag nog inte orkat. Och bråken vänjer man sig vid. När vi möts över den där koppen kaffe och några tända stearinljus i vintermörkret, inte att förglömma, står det klart att den ovälkomne gästen annonserat sin entré. Den som alltid infinner sig när ett projekt som tagit hela ens liv i anspråk är slutfört. Tomheten. — Jag vet inte vad som väntar. Allt jag vet är att uttråkad är min värsta fiende, att utmaningar är viktigt och att jag alltid vill lära mig något nytt. Något som får hjärtat att slå lite snabbare. Det är då lusten sätter in men känslan är bedräglig. — Hjärtat slår fortare men kroppen hänger inte med. När man råkar ut för det som jag gjort tänker man mera innan man ger sig i kast med något. Har det hänt att du förebrått dig själv? — Jag kan bli både arg och ledsen. Vad tänkte jag på? Varför rökte jag? Varför var jag den som måste gå hem sist av alla? Jag upptäckte att jag hade fört ett flerfrontskrig, också genomgått en skilsmässa. Detta att förbruka sig själv utan att förstå vad det är man gör och att det får konsekvenser är något jag bär med mig. /