Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Magin med att hänga backs
tage Applåder, fans och groupies, javisst. Att skapa musik, stå på scenen och få uttrycka sina känslor, jo jo. Men den verkliga anledningen till varför man ska starta rockband är något helt annat: chansen att få hänga backstage. Det har pratats en hel del om att världen håller på att avförtrollas. I takt med tekniska framsteg och mänsklig utveckling håller saker på att mista sin mystik. Men bara för att man inte längre tror på sagoväsen och övernaturliga fenomen betyder det inte att allt i tillvaron förlorar sin lockelse och sitt romantiska skimmer. Det finns fortfarande saker som har en närmast oemotståndlig dragningskraft, som exempelvis fenomenet att hänga backstage. Hängt backstage har människor gjort lika länge som det funnits artister, och det innebär helt enkelt att befinna sig i scenlogen innan och efter en konsert. Ibland även under, om det är flera akter som uppträder samma kväll. Det låter kanske inte så märkvärdigt att uppehålla sig i ett omklädningsrum, vilket är vad backstage i själva verket är, men då har man missat hela poängen. För backstage är inte bara en förvaringsplats för instrument, ett omklädningsutrymme och ett väntrum för artister, det är en mytisk plats där drömmar skapas och extaser analyseras. Det är en bokstavlig entré till scenen och en portal till det ljuva liv som många bara kan drömma om. En exklusiv värld, dit bara några få har tillträde. Det spelar ingen roll om det är en liten oansenlig rockklubb eller en stor festival, backstage är bara till för några få utvalda. Och däri ligger nog magin. Att som obehörig bli insläppt backstage ska vara en ynnest, som att få en kort inblick i en värld man egentligen inte tillhör. En hastig audiens för en autograf, en selfie och en snabb ordväxling med artisten man just sett på scenen. Sedan ut i verkligheten igen där livet är lite tristare och lite gråare. Den roligaste festen är alltid inne i backstage. För artisten är backstage ett andningshål, en safespace. Där laddas inför spelningen och där varvas ned efteråt. Backstage dricker man öl, skriver låtordningar och stämmer instrumenten. Där svidar man om till scenklädsel, pratar med andra band och snackar skit om publiken och spelstället. Backstage är en förtrollad värld, och har man en gång klivit in i den världen vill man aldrig därifrån. /Tobias Pettersson Musikredaktör EN JAZZIG HEMKOMST MED Ellen Andersson Under våren åker Ellen Andersson på turné med musik från sitt kommande, tredje album som är en hyllning till pianisten Bill Evans och samarbetet med Monica Zetterlund. Och kanske kan Ellen introducera två av jazzens legendarer för en yngre publik, för det känns som att det pågår en förnyelse av jazzpubliken i både länet och landet i stort. – Det känns otroligt kul att det kommer upp nya arrangörer som vågar och vill satsa på jazzen. Kanske har folk blivit lite mer nyfikna efter pandemin, jag tycker att jag oftare och oftare hör folk säga ”jag trodde inte att jag gillade jazz”, och det känns som att både Östergötland och övriga Sverige börjar förstå att jazz inte behöver vara svårt eller otillgängligt. För mig handlar det bara om stämning, sväng och, om man spelar så kallade ”standards”, odödliga låtar som det händer något unikt med i stunden. Vilka andra svenska jazzartister ur den yngre generationen ska man lyssna på för att ha koll på den moderna svenska jazzen? – Kolla in till exempel gitarristen Erik Söderlind, eller pianisten Joel Lyssarides. Har du någon favoritlåt att sjunga, där du känner att din röst når sin fulla potential? – Oj, vad svårt! När det känns som bäst handlar det faktiskt ofta mer om hur vi spelar tillsammans, jag tycker om luft och utrymme i ljudbilden, att kunna jobba med små detaljer och nyanser i rösten. Så länge man hittar en 60 NOLLELVA gemensam ”nerv” kan det vara vilken låt som helst. Sedan finns det ju låtar som till exempel ”Gloomy Sunday” som ger utrymme för att använda sig av hela rösten, det kan jag också uppskatta i lagom dos. Nu turnerar du med danska musiker. Hur skiljer sig jazzscenen mellan Sverige och Danmark? – Danmark har en fantastisk jazzscen och en väldigt responsiv publik som ofta visar vad de känner kring musiken ”rakt ut”. Kanske finns det en annan kultur av kommunikation mellan musiker och publik där, som jag tycker är uppfriskande och kul. Den svenska publiken, om jag generaliserar, kan ibland verka lite sval under konserten men sedan komma fram efteråt och vara helt upprymd och ösa superlativ och uppskattning över en. Jag tycker att skillnader är kul och uppskattar båda varianterna väldigt mycket. Vi är bortskämda över hela Norden med fantastiska musiker, men om jag skulle försöka generalisera den danska jazzen så är den kanske lite som publiken - lite råare och lite mer direkt. När du valde inriktning på nya skivan, varför blev det just en hyllning till Evans/Zetterlund? – Jag har spelat med den här danska trion i några år nu, och just ett Evans/Zetterlundprojekt har vi faktiskt pratat om ganska länge. Evans är en riktig gigant som jag gillar mycket, och det är också en rolig utmaning eftersom Text: Tobias Pettersson Foto: Satu Knape De senaste åren har Linköpingsbördiga Ellen Andersson klivit fram som ett av de intressantaste namnen på den svenska jazzscenen. Den 15 april återvänder hon till hemstaden för att spela på Östergötlands museum. många av hans låtar inte är alls anpassade för sång från början. Monica har en så stor och betydande roll för svensk jazz och med deras egna samarbete med till exempel ”Monicas vals” kändes det naturligt att äntligen få närma sig henne lite grann också. Man måste verkligen ta sig an hennes musik med stor respekt - hon ”är” ju svensk jazzsång, på något sätt, och har inspirerat och influerat så många både sångare och instrumentalister genom åren. Lite extra roligt känns det också att få sjunga lite på svenska - det har jag inte gjort så mycket tidigare och det är något särskilt och väldigt direkt med att sjunga på sitt eget språk. Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Ghost, Ludwig Göransson. Vilken av dessa Linköpingsartister känner du mest samhörighet med? – Otroligt svårt! Alla är fantastiska, och på helt olika sätt. Louise är en artist jag beundrar väldigt mycket och hon har ett uttryck som är helt hennes eget. Hur vill du utvecklas som artist framöver? – Jag längtar efter att skriva mer eget material, och att få komma tillbaka till att spela mer utomlands igen. Jag vill träffa ny publik, samarbeta mer med andra artister och visa fler människor att jazz inte är eller behöver vara svårt - jag tycker så mycket om den här musiken och vill att fler och fler ska känna att de kan kalla den sin egen.