Nollelva 1
Glorious Bankrobbers Back on the road Det gamla s
leazebandet från 80-talet är tillbaka på vägen igen. Sollentunakillarna släppte sitt första album 1984, men det var med låten “Dynamite sex dose” fem år senare som det verkliga genombrottet kom och internationell karriär såg ut att vänta runt hörnet. Det var i samma veva som Electric Boys gjorde succé och möjligen hamnade Glorious Bankrobbers lite i deras skugga. “Dynamite sex dose” var en prakthit som tog sig in på MTV men resten av materialet fick inte samma mottagande och några år senare splittrades bandet. Femton år senare kom en ny platta och nu, ytterligare femton år senare är det åter dags för en ny platta. Och den låter överraskande bra. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig men Glorious Bankrobbers kommer verkligen undan med hedern i behåll. De rockar på i klassisk sleazestil från skarven mellan 80- och 90-tal, men det låter som tur är inte mossigt utan energifullt, inspirerat och piggt. Det är inte den bästa eller mest spännande skiva jag har hört, här uppfinns absolut inget nytt. Men de levererar ett gäng starka låtar som de framför på ett riktigt bra sätt. Det här är elva spår som är som gjorda att dricka öl och partaja till, och ibland räcker det jäkligt långt. (TP) Skivan släpps 21/4 Marit Bergman Här kommer vargen Steel Panther On the prowl Är Marit Bergman på väg tillbaka till den svenska musikscenen nu? Gärna för mig. Jag blev helt bedårad när hon dök upp som landets nya indiedrottning för 20 år sedan, och släppte en debutplatta som än idag måste räknas som ett mästerverk. Under några år var hon het som chili men redan vid tredje plattan började glöden falna och de sista femton åren är Marit Bergman ett namn som varit i det närmaste bortglömt. 2016 kom skivan “Molnfabriken” då hon började sjunga på svenska, men med ett mjukare musikaliskt uttryck. Sen blev det tyst igen, och tydligen har livet knatat på som det gör med upp- och nedgångar tills hon kände att hon hade en ny platta i sig. Och det finns något väldigt tilltalande i texterna där dagens Marit som medelålders kvinna funderar över tillvaron, ofta dessutom till väldigt trevliga popkomp. Det är inget fel på låtarna, men hon kan behöva putsa på paketeringen så att den pånyttfödda artisten Marit Bergman får en tydligare inramning och helhetsbild. Och ska jag gissa så kommer det sluta med att hon gör färre Way Out West och betydligt fler visfestivaler i Västervik. (TP) För några år sedan släppte Steel Panther plattan “Lower the bar”, och många menar att det är precis det som bandet gjort. Sänkt ribban för hårdrocken, alltså. Och det är bara att titta på låttitlarna på nya skivan så fattar man att det inte direkt är sofistikerad finkultur vi har att göra med. De heter saker som “Never too late (to get some pussy tonight)”, “Is my dick enough”, “Magical vagina” och “Pornstar”. Nu är visserligen Steel Panther ett kultigt humorband som man bara ska lyssna på ironiskt. Eller fan vet. Skillnaden mellan att vara ett äkta 80-talsrockande hårdrocksband eller ett plojband som driver med hela genren är hårfin. Steel Panther tror säkert att de parodierar de klassiska hår-rocksbanden från hårdrockens glansperiod på 80-talet där spandexbrallor, att hålla osynliga grapefrukter och slänga ut tv-apparater från hotellrummen var lika viktiga beståndsdelar som gitarriff och falsettsång, men i deras plojlåtar lyser kärleken till genren igenom så tydligt att det är svårt att veta om det verkligen handlar om en parodi, en kärleksförklaring eller ett äkta försök att härma sina idoler. Tydligast blir detta i “1987” med textrader som: “Appetite for destruction blowing us all away, Poison looking so damned good I wondered if I was gay”. (TP) Miley Cirus Endless summer vacation Ser förvånat att Miley Cyrus bara är 30 år. Kan det verkligen stämma? Det är tio år sedan “Wrecking ball” och redan då hade hon ju varit artist i många år och släppt tre album. Samtidigt känns hon lite som en föredetting som gjort comeback. Det har varit ungefär ett decennium där hon visserligen släppt skivor och varit i rampljuset men där singlarna inte gått lika bra som tidigare och där hennes roll som popstjärna snarare bytts ut mot rollen som allmän kändis, som gör större avtryck i nöjesblaskor och tv-program än i den rent musikaliska världen. Åtminstone fram till “Flowers”, första singeln från “Endless summer vacation”, som blivit topplisteetta i en lång rad länder och har 700 miljoner spelningar på Spotify. Den inleder albumet och sätter tonen för en platta som visar en artist som nästan, men bara nästan, är framme vid målet på den resa som pågått de senaste tio åren: transformeringen från barnstjärna till mogen kvinnlig artist. Miley är nästan där. Här finns många eleganta poplåtar med rejäl hitkänsla. Här och var lyser även hennes sydstatsarv genom. Några pusselbitar saknas fortfarande, men det känns som att de kan falla på plats på nästa skiva. (TP) Pink Trustfall Fever Ray Radical romantics 43-åriga Pink ångar på. När många artister slocknar och lever på gamla meriter och inte har låtarna, eller glöden, så sjunger Pink oförtröttligt vidare. Sedan början av 00-talet har hon levererat sjukt många hits och slagit alla möjliga rekord. Hur är det ens möjligt att kunna leverera så här? Svaret är enkelt - det handlar om låtarna! Du kan se cool ut, ha en fräck image, och ha ett stort skivbolag i ryggen… men du blir aldrig en framgångsrik popstjärna om du inte har bra låtar. I det avseendet har Pink lyckats exceptionellt bra. Att själv vara en bra låtskrivare och även jobba med bra producenter och hitmakare har sett till att hon har legat i framkant och hållit sig aktuell och relevant under alla dessa år. Nya ”Trustfall” är inget undantag egentligen, här finns såklart våra svenska hjältar Max Martin och Shellback återigen med på ett hörn. Lägg därtill lite spännande samarbeten med exempelvis ”First Aid Kit” så förstår man att det här kommer att fungera fint igen. Dock inte helt utan en viss tveksamhet från min sida, då albumet känns i spretigaste laget och inte alls har dom där riktigt coola och vassa låtarna som Pink är känd för att leverera. Titellåten ”Trustfall”, ”Hate Me” och ”Never Not Gonna Dance Again” är hyggliga låtar som tillhör toppen på ett album som är helt okej, men långt ifrån det bästa hon gjort. (JL) Den här gången har Karin Dreijer klätt ut sig till någon slags flintskallig monstergubbe med stripigt nackhår och vitt skinn. Suck. Det som började som ett skojigt grepp för en massa år sedan, att maskera sig och leka med identiteter, har för längesen tappat all spänning. Värst är det fånleende ansiktsuttrycket på pressbilderna: titta så tokig jag var den här gången! Fever Ray har reducerats till att bli en maskerad på två ben där det är viktigare att överträffa den förra utstyrseln än att skapa innehåll som betyder något. Ungefär samma situation som Lady Gaga hamnade i när hitsen plötsligt uteblev och hennes köttklänning var det enda som fick uppmärksamhet. Det är möjligt att det i Karin Dreijers huvud finns en storslagen masterplan som binder ihop Fever Rays elektrorock med texterna och estetiken på ett intrikat och snillrikt sätt, men i så fall går den publiken helt förbi. Rent musikaliskt bjuder “Radical romantics” på helt okej lyssning, men helheten känns förvirrad och ostrukturerad. Men så läser jag att skivan handlar om medelålderns vilsenhet, och plötsligt får jag förklaringen till varför Fever Ray suger för tillfället - skivan är helt enkelt en tonsatt fyrtioårskris. (TP) NOLLELVA 63