Nöjesnytt Växjö 1
HON FINNS INTE MED PÅ FOTOGRAFIET Relationer är b
land det viktigaste vi har. Och samtidigt det mest ömtåliga. Tänk om det en dag visar sig att dina egna börjat vittra sönder, att du förlorat kontakten med dina barn, tappat bort en kär vän eller kanske förskjutit en familjemedlem. Det kan låta skrämmande, men för många av oss är det verklighet. Om just detta handlar föreställningen Hon finns inte med på fotografiet, som under våren spelas på Regionteatern i Växjö, i Karlshamn och på flera platser runt om i länet. Föreställningen bygger på insamlade berättelser från människor som upplevt hur vänskapsband upplösts eller själva valt att ta avstånd från en vän eller släkting. Orsakerna till det kan vara många. Den är skriven av Paula Stenström Öhman, och för regissören Rasmus Lindgren har det varit något av ett drömprojekt att jobba med. – Hon är en av de mest prisbelönta dramatikerna Sverige har just nu. Hon är från början kriminolog, men har blivit regissör och författare. Föreställningen utgår från en dokumentär känsla, men det är full närvaro och nerv hela tiden så att publiken verkligen är med på en resa. På scenen står Saskia Husberg och Björn Johansson Boklund, och de gestaltar flera roller. I korthet får vi möta en kvinna i fyrtioårsåldern som i många år inte haft någon kontakt med sin bror eller sina föräldrar. Vi får först en inblick i föräldrarnas berättelse, sedan skiftar fokus till hennes egen synvinkel och slutligen ser vi konflikten genom broderns ögon. – Det handlar om familj och försoning, berättar Rasmus. Om smärtan och om hur man ibland inte känner sig hemma i sin familj. Alla har vi liknande erfarenheter av sprickor, missförstånd eller människor som förlorat kontakten. Det låter förstås tungt, men Rasmus försäkrar att det bitvis också är en rolig föreställning. – Ja, jag tycker det. Det är ju så att när man får syn på sin egen mänsklighet kan man börja skratta. Det ligger en befriande humor i att se människor försöka ta tag i sina problem. Men framför allt är Hon finns inte med på fotografiet en upplevelse som berör och fascinerar. – Vi har gjort en föreställning som behöver sin publik, den kräver nyfikenhet och en empatisk blick. Den är också en hyllning till skådespelaren som en undersökande människoforskare. Mötet med publiken är det viktigaste, menar Rasmus Lindgren, och han berättar att många som sett den då den spelades förra året känt igen sig. – Alla sitter liksom och är väldigt fängslade, och efter föreställningen kommer flera fram och vill prata. Det här känns ju som delar av mitt liv, säger de. Det här känner jag igen! I TEXT: THOMAS LISSING FOTO: LINDA HIMSEL 10 | nöjesnytt