Nöjesnytt Växjö 1
otrendiga elefanter Klassiskt rockande Stockholms
kvartetten Future Elephants? har släppt två starka fullängdare sedan 2017 och nu är de tillbaka med en ny singel. Shake the Snake är en pigg, snärtig och rapp rockrökare, med FE?:s omisskännliga signum – starka 1970-talsinfluenser, tunga riff och ett organiskt sväng – intakta. Låten stoltserar med en inte speciellt subtil text, dock med en rejäl dos tongue-in-cheek, för den som lyssnar ordentligt. Bandet består av medlemmar från klassiska svenska band som Neon Rose, Wasa Express och Strix Q och i mars släpps deras tredje fullängdare The Past Was A Blast. Det är deras allra mest övertygande hittills. billiga trick, dyrbara riff Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. I närmare fem decennier har Illinois-kvartetten Cheap Trick skämt bort oss med den allra ädlaste powerpop som finnas kan. Med gudomligt Beatles-aktiga melodier, gitarriff i The Whos anda och en energi som har sitt ursprung lika mycket i punk som i tidig hårdrock fortsätter de med oförminskad styrka att släppa ny, relevant musik. Trots detta vill jag slå ett slag för deras självbetitlade debut från 1977, av den enkla orsaken att jag precis köpte mitt fjärde ex på vinyl. Ett är sönderspelat, ett är på upphällningen och ett fick jag ge bort till en vän som aldrig hört plattan, men blev så knäckt att den fick följa med honom hem. Så satans bra är den. på redigt? En god vän i USA ringde mig en häromkvällen i upphetsning som gränsade till mani. Han hade varit på konsert, där förbandet tydligen hade lämnat ett outplånligt intryck. Han kallade dem ”the devil spawn of Milli Vanilli and Derek Zoolander” och det är en ganska klockren beskrivning av brödraduon Faux Real. Namnet i sig är en smart ordlek – ”Faux” som i ”fusk” eller ”for” tillsammans med ”Real” blir en omskrivning för antingen Fusk på riktigt eller helt enkelt På riktigt. Och det är inte lätt att veta om bröderna Virgile och Elliot Arndt galna blandning av homoerotisk synthrock, galna DEVO-infall och lekfull electronica är allvarligt, eller ens ärligt menad, men det spelar faktiskt ingen roll – låtar som Boss Sweet och Kindred Spirit är de facto ganska oemotståndlig och medryckande popmusik – eller antirock, som de kallar det själva. Missa för allt i världen inte heller deras vanvettigt underhållande videor på YouTube, för att få hela upplevelsen. tillbaka på toppen Efter diverse soloutflykter från sångaren Matt Berningers sida och Aaron Dressners arbete med Taylor Swift och hobbyprojektet Big Red Machine (tillsammans med Bon Iver) är Ohios finest The National tillbaka med en ny singel och så småningom ett nytt album, First Two Pages of Frankenstein. Ett nytt The National-släpp är alltid en stor händelse i min värld och att döma av Tropic Morning News har uppehållet gjort kvintetten gott. Deras progdoftande indierock har en tendens att nästan bli en parodi på sig själv, men på något sätt lyckas Berninger alltid hitta en ny vinkel på den mörka del av det mänskliga psyket som han ständigt tycks dras till i sina texter, samtidigt som bandet lyhört ömsom tassar, ömsom dundrar fram mellan fraserna. Ett av 00-talets viktigaste band är de hursomhelst. absolut (inte) opera Under en ganska lång period har frugan efterlyst en upptrappning i vår kulturkonsumtion. Med upptrappning menar hon i det här att vi ska vidga våra vyer och gå på klassiska konserter och/eller opera, gudbevars. Sagt och gjort: i julklapp köpte jag helt sonika två biljetter till Mozarts klassiska opera Figaros Bröllop på Malmöoperan i januari. Tiden fram till dess har vi, noviser på området som vi är, tillbringat med att försöka förstå vad opera faktiskt är och att kanske komma över fördomen om att det bara är en massa tjocka gubbar och tanter i konstiga dräkter som står och gapar något obegripligt. Och det tar sig – eller om man vänjer sig. En helt ny värld öppnar sig för den som vill och så småningom begriper man en kompositör som Puccini faktiskt skrev något som delar DNA med modern popmusik. Opera är fan coolt. Nästan, i alla fall. kvinnliga pojkgenier Ständigt denna Phoebe Bridgers. Inte nog med att hon mellan sin egen produktiva skivkarriär hinner med både samarbeten till höger och vänster – hon har även hobbyorkestern Boygenius tillsammans med Julien Baker och Lucy Dacus. Denna ”supergrupp” släppte en EP redan 2018, men det har dröjt ända fram till nu, eller rättare sagt till mars, innan fullängdaren The Record kommer. En EP finns ute nu och alla som gillar Bridgers soloplattor, stämsång, stämningsfull indierock och texter med rejäl edge kommer garanterat att älska det. Jag vet att jag gör det i alla fall.