Svensk Golf 1
BIRGITTASYSTRARNAS KATOLSKA nunnekloster på Burev
ägen i Djursholm är en vit och vacker byggnad som invigdes 1923. Självaste påve Johannes Paulus II bodde här när han var på besök i Sverige 1989. Några hundra meter därifrån ligger Djursholms Golfklubb. I katolska samman hang spelar det knappast någon roll att golfklubben invigdes där några år efter klostrets födelse – men för George Deverells liv hade det en avgörande betydelse. Utan nunnorna skulle han möjligen ha blivit kemist. VI FÖRFLYTTAR OSS bak till 1950-talet. George Deverells bästa ämne i skolan hemma i London är kemi, men golf har blivit hans passion. Han jobbar som juniorpro och assistentpro på olika klubbar, bland annat under Ryder Cup-spelarna Bert Hodson och Reg Horne, och pratar en dag med en kompis som dragit till ett Sverige som inte varit med i kriget och därför bland annat ser golfen börja ta fart. Yes, svinkalla Sweden. George, 25 år ung, bestämmer sig för att åka dit och hälsa på sin brittiske golfkompis. De spelar golf, förstås, och träffar bland annat en dag på Jimmy Dodd som flytt England vid krigsutbrottet 1939 och är headpro på Djursholms GK i Stockholm. Jimmy Dodd har problem. Han har nämligen en assistent som heter Donald, även han britt. En trevlig kille som George Deverell känner lite grann från golftävlingar hemma i England. Jimmy Dodds ”problem” är att Donald blivit kär i en katolsk flicka och förlovat sig med henne. Alltså måste Donald bli katolik. Hm. George Deverell tar nu, 64 år senare och numera 89 år ung, emot på Djursholms Golfklubb och skrattar gott åt minnet: – Jimmy Dodd var förtvivlad. Donald höll sina lektioner på vardagar men var aldrig på klubben på helgerna, då många medlemmar var där och de ordnade tävlingar. Han var ju kär! Så istället för att vara på klubben var han hos nunnorna på klostret för att studera. Det slutade med att Donald fick sluta på klubben och ägna sig åt sin flickvän och sina religiösa studier istället. – Haha, så jag borde nog tacka nunnorna för att jag fick chansen, skrattar George Deverell. Jobbet som assisterande pro erbjöds nämligen på stående fot unge George Deverell. – I mitt kontrakt ingick mat på klubben. En fru Ekholm hade restaurangen och jag fick ägg and bacon varje dag i flera år. Jag kände mig som hemma direkt. Från England var jag van att kalla herrarna på klubbarna för Sir och damerna för Madam och det gjorde jag givetvis även här i Djursholm. Det var lite sensationellt. Medlemmarna accepterade mig direkt och kände nog att, oj, vilken väluppfostrad ung pojke vi fått hit, ler han. Och resten är historia. IDAG ÄR GEORGE DEVERELL – eller ”Jåschan” som han kallas – hedersmedlem i både Djursholms Golfklubb, brittiska PGA och svenska PGA och har svenskt rekord med sina 64 år som pro. 72 SVENSK GOLF 10–2019 SLAGKRAFTIG George Deverell har åtta holein-ones på sitt samvete. – Hoppa in i golfbilen, säger han och visar banan. Allt och alla hejar på honom. Han känns lika självklar på banan som flaggan på 18:e green. – Det är ofta slumpen som avgör vilken riktning man tar i livet. Om jag inte blivit golftränare, jag vet inte, kanske jag hade blivit något med kemi och suttit på ett labb någonstans, funderar han. Han stannar golfbilen i god tid om någon ska slå, säger något uppmuntrande när vi passerar och är noga när han kör över tågrälsen som skär genom banan. – Även om det blinkar vitt ska man titta, förklarar han och säger att han känner till varje decimeter av banan. Hans filosofi när det gäller golf är enkel: – Jag tror på en ganska ortodox sving som går lätt att upprepa. Inte massa onödiga utsvävningar. Man ska inte behöva ha en speciell kropp för en golfsving. Se till att det fundamentala, som greppet, är rätt från början. Den bästa sving han sett är Ben Hogans. Punkt slut. TACK VARE ELLER PÅ GRUND AV andra världskriget kom han i kontakt med golfen. Pappa Henry var bryggmästare på ett stort ölbryggeri i London och ansågs så viktig för den näringen att han slapp dra ut i kriget. – Det var ju väldigt skönt för min mamma Amalia och för mig och min bror som var små killar då, konstaterar George. Däremot måste familjen lämna London. – Tyskarna bombade London. Det var ett helvete där, så vi flyttade till Datchet, vid floden Themsen nära Windsor Castle, en timme från London. Pappa åkte med tåget till Waterloo Station varje dag och jobbade, men vi bodde i ett hus i Datchet, minns George och berättar om hur han såg himlen färgas röd när London brann efter tyskarnas bombningar. Ett starkt minne är när ett tyskt plan kom fel och för nära Datchet och han minns tydligt ljudet när britterna sköt ner det. Men han var bara ett barn och barnets liv där i Datchet var mitt under brinnande krig ändå ganska bekymmerslöst. – Jag kommer ihåg det som att det var ett ganska vanligt liv, trots allt. Klart att mina föräldrar pratade om Hitler och kriget men, nej, det var inte så mycket som påverkade mig. I Datchet fanns däremot en niohålsbana. Den kom att påverka hela hans liv. – Jag hade aldrig kommit i kontakt med golf tidigare, men sprang dit en dag och frågade om jag fick gå caddie. För mig var det en fantastisk värld som öppnade sig. Spelarna var vänliga och jag fick prova att slå och kunde ibland få någon gammal klubba. När klubbens headpro blev inkallad hjälpte jag hans fru i golfshopen, gjorde rent klubbor och sådant, och när han kom tillbaka blev jag därför något av hans favorit, berättar han. Som alla unga drömde liten George om framgång. – Jag ville bli bäst i världen på golf. Givetvis. Det hör väl till ungdomen? Det är först med åren man blir mer realist. När kriget tog slut flyttade vi tillbaka till London. Jag blev först juniorpro och sedan assistentpro på ett par klubbar och spelade förstås tävlingar. – Bunkerslag var min styrka. Men jag har också gjort åtta hole-in-ones. Det mest minnesvärda av dem var i Rungsted i Danmark när vi professionals spelade