Svensk Golf 1
behöva drivern. Pete och Erindine Olivier vet doc
k att den bästa lösningen är att spela hela hålet utmed högersidan. Hål 17, par 5, är ett av De Zalzes främsta. Arkitekterna Peter Matkovich och Dale Hayes har tänkt till och lagt ut en spännande och modern resortbana med stora bunkrar och livfulla böljande spelytor. Ofta med inramande vallar och lövträdskorridorer. Greenerna är snabba och milt undulerade. Flera flaggor kan ställas retligt Högt belägna fairwaybunkrar styr spelet åt sidan och gör hålet längre än fågelvägen. Greenen väntar vackert och stillsamt inramad av träd på en hylla på andra sidan av en ravin. På hål 18 gör du gott i att lyda hemmaspelarnas råd att först besöka backtee innan du slår. – Om du inte redan blivit kär i det här området så kommer du bli det däruppe, säger Erindine och pekar upp mot banans högsta punkt. Hon hade såklart rätt. Vyn över bergen, växtligheten och de frodiga vinodlingarna är magisk. Och nedan väntar dessutom ett mycket bra golfhål där utslaget placeras kort om bäcken som skär genom hålet och inspelet slås mot en inbjudande green nedanför det mäktiga vita klubbhuset omgivet av stora rabatter. ETT DYGN SENARE. Jag är en timme från Kapstaden, där Arabella GC ligger vid Botrivier Lagoon och spelas upp, ner och längs med sluttningen vid vattnet. På toppen bröstar ett iögonfallande och bastant resorthotell upp sig mot lagunen och odlingarna på andra sidan. nära avrinningsytor och bunkrar men banpersonalen ser till att det blir balans i flaggplaceringarna. Början på ronden är njutbar men det är först på åttan, par 5 kraftigt nerför, som Arabella presenterar sig på allvar. Här blir alla häpna över utsikten och i botten väntar en inbjudande stor men också förrädisk green. Här kan vindstyrkan få de flesta att darra eller underskatta den. Efter nian bär det uppför igen och att strunta i golfbil är inte att rekommendera under varma dagar. Kustläget och vindarna gör att banan är torrare än de som ligger inåt landet. Trots en viss brun nyans är kikuyugräset fortfarande starkt och växer tätt. Nu har jag även lärt mig att gilla läget och uppskatta kikuyuns belönande egenskap: att oftast ge gynnsamma uppeggade lägen. Att bollen begravs helt i gräset hör tack och lov till undantagen. Arabellas avslutning är visuellt och taktiskt stark. Matkovich och Hayes lockar med belöningar från tee på hål 16, kort par 4, men straffar misstagen benhårt. På hål 17, par 3, tvingar de oss återigen att ta med vinden i beräkningen och på hål 18, par 5, med lagunen längs hela högersidan ges mängder av spelalternativ kryddat med överkomliga men likväl riskfyllda utmaningar. PÅ RESAN TILLBAKA mot Kapstaden avnjuts det överväldigande bergslandskapet igen. Bilen kränger uppför berget och in bland molnen. Genom ett förföriskt dis skymtar Atlanten och Kapstadens saliga blandning av grindsamhällen, kåkstäder och idrottsplaner. Nere i staden är folk på väg hem från jobben. I vägrenar väntar man på sin skjuts. Fåglar rör sig mellan träden. I en spontan kricketmatch verkar det ena laget fira en händelse. På planen bredvid rör starka ben upp damm i en rugbyklunga. Och bakom gröna ridåer och stängsel skymtar golfbanorna. ARABELLA Den vindpinade åttonde greenen ser inbjudande ut. Men här gäller det att ha tungan rätt i mun. Och rätt klubba i handen. SVENSK GOLF 10–2019 85